Man märker att det ofta snurrar enormt mycket i det där lilla fina huvudet, men jag hoppas att det bara är lite typiskt en sexåring och inte något han fått från mig.
Igår kväll var vi själva hemma och Oskar satt, som vanligt, och lekte med brandkårslego. Han älskar LEGO men är helt tokig i allt som har med brandmän att göra. Brandman Sam är favoritprogrammet på TV, han pratar fortfarande om när han fick besöka brandstationen för flera år sedan och han har länge sagt att han ska bli brandman när han blir stor.
Nu satt han där på mattan med en brandbil i handen och såg lite ledsen ut. Jag frågade vad det var och han sa med lite darr på rösten: "Jag tänker så mycket mamma och... nu vet jag inte om jag vill bli brandman". Jag försökte att inte le och förklarade att det är helt okej att ändra sig och att man inte behöver veta vad man vill bli när man är sex år.
"Nej men, jag tänker hela tiden", sa han. "Jag pratade med M" (deltidsbrandman som jobbar på fritids) "och han sa att jag kunde bli han som kör brandbilen. Men tänk om jag inte kan köra bra, Tänk om jag kör konstigt och det går fel när vi ska rädda nån".
Jag tog upp honom i knät. Berättade att om han ska köra bil, och brandbil, så kommer han att få lära sig. Men sa också att han ju hinner fundera många gånger över vad han vill bli, det dröjer ju länge tills han blir vuxen. "Jo, men... alla jobb är ju så farliga", menade han. De jobb han funderat över hittills är brandman och polis, så jag förstår ju vad han menar. Så jag påminde honom att han ju sett mitt kontor och att det väl inte verkade så farligt.
Vi pratade en stund till, han släppte det och gick ner på golvet igen och lekte med brandbilar.
Jag är glad över att han berättade om sina tankar för mig. Samtidigt oroar jag mig såklart över alla de tankar han kanske inte berättar. För det är tydligt att det kan få plats väldigt mycket tankar i ett litet huvud...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar