Varför sova när man kan olja gångjärn...

Som bekant har vår son aldrig förstått det där med att sova. Eller, ja, det har ju faktiskt blivit bättre på senaste tiden. Ibland har jag till och med svårt att väcka honom på vardagsmornar. Men sovmorgon, alltså på riktigt sovmorgon - det händer fortfarande inte. Ska man få sova ut får man sova nån annanstans än i vårt sovrum.

Härom helgen kom Oskar in nån gång på natten, jag minns inte riktigt när, och kallade på Henry. Han hade fastnat med armen i sladden på vägglampan och den hade lossnat. Eller nåt sånt. Jag lyssnade inte jättenoga utan drog nytta av att det faktiskt var PAPPA han kallade på.

Runt femsnåret kom han in (ja på en helg) och tyckte att det var så ljust att det måste vara morgon. Henry sa till honom att han fick vänta med att gå upp och lägga sig o läsa en bok eller tidning eller nåt. Efter en stund hörde vi honom gå upp och öppna dörren till toa. Sen började det gnissla en massa. Och det slutade inte på rätt länge. Sen kom Oskar in igen och knuffade på Henry:
O: Pappa, toadörren gnisslar
H: Ja, jag hörde det
O: Men pappa har du nån olja?

Nej, Henry gick inte upp och oljade dörren klockan 05. Nu är det sent på fredag kväll och jag ska snart gå och lägga mig. I gillestugan ;-)

Kanske lite för förtjust...

Att det är brandkår som gäller för Oskar är ju inte direkt någon hemlighet: Men nu finns det även en annan favorit: Vägens hjältar!

Detta TV-program om dem som arbetar i Stockholmstrafiken och hjälper till vid olyckor och andra trafikproblem har verkligen fastnat hos Oskar. Vi har flera avsnitt inspelade och han skulle kunna se dom hur många gånger som helst. Men kanske har han blivit lite för förtjust...

När Oskar och Henry skulle köra ut till svärföräldrarna så var det snö på vägarna. Oskar började hetsa Henry, kom igen pappa, kör och sladda i snön. Nej, sa Henry till honom, det kan man inte göra, då skulle vi kunna köra i diket. Oskars svar:

Strunt i det pappa då ringer vi bara till assisstanskåren!

Denna cupajävel...

Med tanke på MFF:s framgångar under 2000-talet är det här med cupen verkligen helt sjukt. Senast vi vann cupen var alltså 1989. När jag var 17 år gammal och inte visste ett skit om livet. Nu är jag närmare att vara en tant. 

Det känns som att vi försökt hantera detta på alla tänkbara sätt. Ignorera, hoppas, våndas...

Oundvikligen går tankarna till finalen på Stadion 2016 mot Häcken. Det var då min rädsla för jinx växte sig onaturligt stark, helt mot mitt egentligen väldigt logiska sinnelag. För där och då gjorde jag det jag nästan aldrig gör: Vid nån tidpunkt tog jag ut det i förskott. Jag var övertygad om att vi skulle ta hem det. Att jag äntligen skulle få uppleva ett cupguld igen. Men vi vet ju alla hur det gick efter allt kastande mellan hopp och förtvivlan. 

Nu är vi i final igen. Jag ska inte sticka under stol med att jag blev grymt besviken av lottningen. För alla MFF:ares skull men av rent egoistiska skäl mycket för min skull. 

Vi hade pratat om att åka upp tillsammans maken och jag och ha en "weekend" i huvudstan. Men jag tvekar lite när det gäller att blanda ihop mitt "MFF-jag" med mitt "hustru-jag". Och OM, jag säger bara OM vi ÄNTLIGEN skulle ta hem guldet vill jag fira med min MFF-familj. Och det är min make måttligt intresserad av. Men samtidigt: Ett långt dygn med tågresa, fest, match, förhoppningsvis fest och så tågresa hem - jag är rädd att det är mer än vad jag fixar i dagsläget. (Och ja, såklart samma läge vid en eventuell förlust). Men samtidigt, att inte vara på plats OM vi skulle ta det första guldet sedan 1989 känns ju också helt otänkbart. 

Istället för att vara peppande och inspirerande med cupfinal känns det just precis nu vara jobbigt. Det är skrämmande så mycket ens hjärna och ork påverkas av utmattningssyndrom. Och jag kan ännu en gång konstatera att även om jag inte är sjukskriven längre så är jag inte frisk än.

Jag hoppas att en natts sömn ska få mig att landa i vad jag ska göra. Och oavsett vad jag landar i för mig: 

Guldet ska him till Malmö igen! 

Mycket tankar i litet huvud

Ett område där jag hoppas att Oskar inte ska ta efter mig så är det min gräsliga ovana att grubbla över precis allt som hänt, som händer nu och som kanske kommer att hända.

Man märker att det ofta snurrar enormt mycket i det där lilla fina huvudet, men jag hoppas att det bara är lite typiskt en sexåring och inte  något han fått från mig. 

Igår kväll var vi själva hemma och Oskar satt, som vanligt, och lekte med brandkårslego. Han älskar LEGO men är helt tokig i allt som har med brandmän att göra. Brandman Sam är favoritprogrammet på TV, han pratar fortfarande om när han fick besöka brandstationen för flera år sedan och han har länge sagt att han ska bli brandman när han blir stor. 

Nu satt han där på mattan med en brandbil i handen och såg lite ledsen ut. Jag frågade vad det var och han sa med lite darr på rösten: "Jag tänker så mycket mamma och... nu vet jag inte om jag vill bli brandman". Jag försökte att inte le och förklarade att det är helt okej att ändra sig och att man inte behöver veta vad man vill bli när man är sex år. 

"Nej men, jag tänker hela tiden", sa han. "Jag pratade med M" (deltidsbrandman som jobbar på fritids) "och han sa att jag kunde bli han som kör brandbilen. Men tänk om jag inte kan köra bra, Tänk om jag kör konstigt och det går fel när vi ska rädda nån". 

Jag tog upp honom i knät. Berättade att om han ska köra bil, och brandbil, så kommer han att få lära sig. Men sa också att han ju hinner fundera många gånger över vad han vill bli, det dröjer ju länge tills han blir vuxen. "Jo, men... alla jobb är ju så farliga", menade han. De jobb han funderat över hittills är brandman och polis, så jag förstår ju vad han menar. Så jag påminde honom att han ju sett mitt kontor och att det väl inte verkade så farligt. 

Vi pratade en stund till, han släppte det och gick ner på golvet igen och lekte med brandbilar. 

Jag är glad över att han berättade om sina tankar för mig. Samtidigt oroar jag mig såklart över alla de tankar han kanske inte berättar. För det är tydligt att det kan få plats väldigt mycket tankar i ett litet huvud... 

Att höra fel och missförstå

I morse fick jag och Oskar varsin liten present av Henry, Oskar en hjärtformad ask med gelehjärtan och jag tub med flera rullar av godis jag verkligen gillar, Lakrisal. Perfekta små presenter denna dag!

Generös som han är bjöd Oskar såklart på ett geléhjärta. Han frågade vad min present var, jag svarade att det var lakrits. 

O: Mamma, jag vill inte smaka på din. 

Jag: Okej, varför inte det? 

O: Nej, jag gillar inte räkor.

Jag: Vad menar du? Jag förstår inte? Räkor?

O: Nej! Jag sa fel! Jag menar lax. Jag gillar inte lax. Så jag vill inte smaka din present...