Favoritämnet fortsätter...

När vi kom ner till frukosten tidigt på fredagsmorgonen såg det ut som om ett gäng hungriga lejon gått genom den. Eller två busslaster med turister från Kina... De var många och de verkade ha laddat för en lång dag.

Hela buffén var i det närmaste länsad! Och då överdriver jag inte. Allt bröd var slut, allt pålägg utom lite marmelad och brie likaså, all frukt, alla grönsaker... Man kan tycka att om man som hotell har bussgrupper inne så kan man kolla upp och planera lite efter när de ska ge sig iväg. Men det kunde ju knappast den stackars frukostpersonalen hjälpa. Oj vad dom fick slita!

Där var en kille som fick sköta i stort sett all påfyllning av buffén själv och varje gång han kom ut med något hoppade arga människor på honom om att nåt annat var slut. Han svarade varje gång med ett leende, försäkrade att allt skulle fyllas på snart och fortsatte skynda fram- och tillbaks. Vi hade ju semester och ingen brådska, vi tog det rätt lugnt och avvaktade att buffén fylldes på efter hand. När det mesta började komma på plats träffade jag på frukostkillen som jag tror heter Sherif vid pannkakorna. Jag log och frågade honom på min finaste danska om det varit en lite hektisk morgon. Jo, pustade han och log tillbaks, vi har 250 gäster i natt och det känns som alla redan varit här. Men vi försöker fixa det. Jag sa till honom att jag vet hur det kan vara när alla kommer på en gång efter många år på hotell, och att jag och familjen tog det lugnt. Han tackade så mycket och gick med raska steg ut i köket igen för att fylla på ytterligare något.

Nästa morgon gick vi ner lite senare men lyckades ändå på nån vänster tajma in bussgrupperna och återigen var det mesta slut. Även den här dagen var Sherif där med sina raska fötter, sitt tålamod och vänliga leende. Även den här dagen var gäster otrevliga och skällde på honom för att saker var slut och även den här dagen svarade han varje gäst med ett vänligt ord och ett leende. Och även den här dagen möttes vi vid buffén. Likadant idag frågade jag? Ja det är det sa han. Han tittade oroligt på ett par fat bredvid mig som var tomma och sa att han lovade att de snart skulle se till att det var påfyllt. Jag sa till honom: För vår del ska du inte stressa. Jag ser att du bara har två armar och ben precis som jag, du kan inte jobba snabbare än du gör. Jag har semester och har inte bråttom. Han tackade, sken upp och sa: Jag kommer snart att fylla på dom små yoghurt-glasen, jag kommer snart.

Jag hade sett att det fanns små glas med nåt som liknade smoothies och yoghurt/mysli/honung men hade inte provat det. Men tydligen hade Sherif fått för sig att vi frågat efter dem för plötsligt, när buffén var påfylld stod han vid vårt bord med en bricka med två yoghurtglas. Han pratade och skojade med Oskar och sa till honom att du får ingen sån här, du ska få en överraskning. Snart var han tillbaks med en liten godisstång till Oskar. Sen gick han runt till alla bord, frågade alla gäster om allt var okej och om det var något de saknade, även de gäster som betett sig mindre trevligt mot honom.

Den här killen borde få spendera en dag eller två eller fler med sin kollega i receptionen och lära henne ett och annat om hur man tillhandahåller god service även när man är under stress och inte ges rätt förutsättningar.