Samtal med en 4-åring

Oskar ligger bredvid mig i soffan. Han kollar intensivt på sina handleder. Han är lite petig när den gäller huden den unge herrn, han avskyr att ha minsta lilla utslag eller prick på kroppen, och sår ska vi inte prata om. Allt som liknar "rött" (=blod) vill han ha plåster på direkt oavsett hur litet det är eller hur gammal sårskorpan är. Nu hade han fått syn på blodådrorna på handleden.

Mamma titta! Jag har sånt säger han upprört och pekar på dom. Ja, dom ska vara där, det ska se ut så svarar jag med lugn röst. Men mamma titta, jag har SÅNT säger han igen, nu lite förnärmat, som att jag inte har insett allvaret. Ja hjärtat, men man ska ha såna, titta, mamma har dom också säger jag pedagogiskt och visar min egen handled. Han kollar ett tag till. Jag gillar inte dom säger han surt. Man måste ha dom, dom är bra säger jag. Här följer sen en mycket skum förklaring på vad man har blodådror till. Den var så ointelligent att jag inte tänker återge den, men försök själva förklara det på ett bra sätt för en 4-åring, samtidigt som du försöker undvika ordet blod. Men Oskar verkade i alla fall försöka förstå att man inte kan göra sig av med dom.

Man kan inte såga dom? frågar han och gör en rörelse över handleden. Nej, det kan man inte svarar jag och hoppas det sjunkit in.
Man kan inte klippa dom? Nej
Man kan inte hamra dom? Nej
Man kan inte banka dom? Nej
Man kan inte snurra dom? Ehhh nej. Här stannade jag till och undrade för mig själv hur det skulle hjälpa att snurra dom om han nu inte ville ha dom där alls men jag hann stoppa den tanken innan den nådde fram till munnen. Varför starta ett sidospår till detta inte så fascinerande ämne?
Man kan inte gömma dom? Nej, vännen dom finns där, dom syns och det är inget farligt det är precis som det ska.

Här slutade frågorna och jag började så smått slappna av i soffan.

Efter en halv minut petar Oskar på mig, pekar på sin handled och säger: Mamma titta, jag har sånt. Jag gillar inte dom...

Lite sen egenreklam...

Det är intensiva tider just nu och jag har inte hunnit med att skriva något här. Lite har jag dock skrivit på sistone: Jag har äntligen skrivit en text för Himmelriket igen! Än så länge bara ett gästspel, men jag hoppas att det ska bli fler sådana framöver och att jag såsmåningom ska kunna skriva regelbundet igen. Mitt lilla alster finns här för er som missat det och är intresserade. :)

Så fel man kan ha...

Jag har fått ytterligare ett bevis på att man inte ska ha förutfattade meningar om folk, att man inte alltid ska lita på det första intrycket.

Läste igår matchprogrammet från MFF:s match mot HIF och blev väldigt förvånad och positivt överraskad när jag läste om Pawel Cibicki, ung och extremt lovande fotbollsspelare i Malmö FF för er som inte hört talas om honom. I intervjuer visar han ofta prov på typisk malmöitisk kaxighet och verkar vara en skön filur som bjuder mycket på sig själv. Just den delen av det första intrycket av honom är jag rätt övertygad om att det stämmer. Men av någon anledning har jag också varit övertygad om att han utanför planen var typen som mest spenderar all sin tid med att spela X-box och dataspel och inte funderar så mycket på livet utanför fotbollen. Men ack så fel man kan ha.

Det visar sig i intervjun att 21-årige Cibicki tex ofta hälsar på i sin gamla skola, pratar med barnen och ibland håller i en idrottslektion. "Det gäller att inte glömma vart man kommer ifrån", säger han i intervjun. Han är också fotbollstränare för ungdomar födda -01. Det är här jag blir riktigt positivt överraskad. "...sen driver jag även på vikten av skolan - även fast jag inte själv tog skolan på så stort allvar. Nu när jag blivit äldre och mognar har det blivit mer uppenbart för mig: Lyckas du inte med fotbollen måste du ha en plan B och därför är skolan viktig - det försöker jag trycka in i deras huvuden. Spelarna ser upp till mig, och det tycker jag är kul, men jag försöker även utnyttja det till att göra något gott".

Härligt jobbat Pawel och tack för att du lärde även mig en läxa! Som jag sagt förut - jag älskar att ha fel när jag blir positivt överraskad.

På fredag är det förresten dags för något av en återkomst. Jag har för första gången på lång tid skrivit en text som ska publiceras på Himmelriket, Svenska Fans MFF-sida. Så håll ögonen öppna, jag tycker själv om texten och hoppas att det blir fler som gör det.

A walk down Memory Lane

Det är spännande hur små saker kan trigga igång minnen och en mängd känslor kopplade till minnena. Det kan vara allt möjligt som sätter igång det: En doft eller en bild eller, som i mitt fall idag, ljud.

 

För att rensa hjärnan lite tog jag en långpromenad i solen och istället för att, som jag brukar, lyssna på musik satte jag idag igång senaste avsnittet av Stadions Podradio som jag upptäckte för någon vecka sedan och nu börjat att så smått lyssna ikapp. Veckans program bestod till stor del av en intervju med Olof Persson. Förutom att diskutera hans roll i MFF idag pratade man också minnen från 2004. Mitt i intervjun la man in ett klipp från när Olof sjöng "Var ska vi sova i natt" på firandet på Stortorget dagen efter guldmatchen. Milde himmel vad den lilla snutten musik detta satte igång känslor och minnesbilder inom mig!

 

Jag har hört låten massor av gånger sedan dess både med Olof och andra som sångare men att höra den just därifrån... Plötsligt var det som att jag mentalt var där igen, ståendes, nej hoppandes på Stortorget och firade med tusentals andra himmelsblå. Jag kände euforin som SM-guldet innebar den gången efter så lång väntan, en känsla som var helt annorlunda än den typ av stora glädje jag känt för gulden efter det. Allt från den fantastiska helgen flög runt i skallen: Den löjligt spännande matchen, tokglädjen efteråt, hur vi sen försökte landa med ett par öl i relativt lugn på Möllan för att senare mygla oss in förbi kön på HIPP och fortsätta firandet med en massa andra galna fans och så till sist den där eftermiddagen på torget. Jag kom på mig själv med att gå och fånle när jag fortsatte lyssna på poden.

 

En härlig "walk down Memory Lane" och en bra uppladdning inför söndagens derby. Fast jag måste säga att det inte riktigt känns i luften att det är ett derby på gång, snarare som vilken match som helst. Skönt på ett sätt att det inte pyr av hat som det ofta kunnat göra kring skånederbyna, huvudsaken är att det blir en bra match och att MFF går segrande ur striden!