Avdelning: Jag kan nog inte hjälpa dig med det

Vi sitter vid frukostbordet första morgonen efter semestern, dvs lite tidigare än vi varit uppe på ett bra tag

Oskar: Mamma det är mörkt ute
Jag: Ja det börjar bli höst
Oskar: Men mamma, jag vill att ljuset ska vara tänt

Avdelning överflödig information gånger två

Oskar ropar på mig och jag svarar honom bakom den stängda dörren att jag är på toa. Oskar stormar in på toan.

Oskar: Mamma, pappa pratar i telefon med farmor!
Jag: Wow, så spännande.

Han rusar ut.
Jag: Kan du stänga dörren
Oskar: Du vill vara ifred?
Jag: Ja
Oskar stänger dörren, rusar ut och ropar efter Henry.

Oskar: Pappa! Pappa!

Henry: Ja vad är det

Oskar: Mamma vill vara ifred på toan.

Avdelning onödig information igen 

Oskar: Mamma, jag är kissinödig

Jag: Men gå på toa då 

Oskar: Jag ÄR på toa!

Jag: Men då kan du sätta dig och kissa 

Oskar: Jag ÄR och kissar! 

Avdelning bara för grabbar

Oskar och Henry leker på Oskars rum. Jag kommer upp och leker med dom en stund.

Oskar: Mamma du kan gå nu.
Jag: Vill du bli av med mig?
Oskar: Mmmm

Avdelning dumma frågor får dumma svar

Barnen på dagis håller på att studera ägg på olika sätt och de har bland annat ägg i en äggkläckningsmaskin vilket vi pratade om vid frukostbordet.

Jag: Är det spännande?

Oskar: Jaaa

Jag: Vad tror du kommer ut ur ägget då?

Oskar: Ehhh... Ett ägg!

Avdelning barn tar allt ordagrant
Oskar ligger på tvären i fåtöljen. Jag vill att han ska sitta ordentligt.
Jag (irriterat): Hur sitter du egentligen?
Oskar (glatt): Så här!!

Avdelning logiskt
Vi pratar om vad vi äter till frukost. Jag pekar på juicepaketet som har fina bilder av färsk frukt
Jag: Vad tror du där är i juicen?
Oskar: Ananas, apelsin och löv
(Japp, för att få det att se färskt och fräscht ut fanns det med blad från apelsinerna på bilden)

Samtal med 4,5-åring

Nu när Oskar börjar få lite koll på det där med tomten så tänkte jag att jag skulle införa en ny tradition härhemma, nämligen att ställa fram kakor och mjölk till tomten till när han lämnar klappen Oskar får på julaftonsmorgon. Jag tänkte försöka  förklara detta för Oskar men det blev (som vanligt?) ett något förvirrat och osammanhängade samtal.

Jag: Vet du, inatt kommer Tomten hit och lämnar paket till dig. När han är så snäll mot dig kan vi ju vara snälla mot honom.
Oskar: Jag är snäll, han kommer med paket till mig.
Jag: Jag vet, men då kan vi ju vara snälla mot honom, jag tänkte vi kunde ställa fram lite mjölk och kakor till honom.
Oskar: Jag gillar inte mjölk.
Jag: Nej men tomten gillar mjölk, så han kan få mjölk och kakor.
Oskar: Får inte jag nåt?
Jag: Han kommer mitt i natten och då sover ju du.
Oskar: Lägger han paketet i min säng när jag sover?
Jag: Nej, han lägger paketet i den stora strumpan vid öppna spisen
Oskar: Lägger han paket i en strumpa? Det var inte coolt.
Jag: Nej, det är kanske inte coolt men det är där han lämnar det.
Oskar: (gör ett grymtande ljud) Mamma, grisar kan inte prata. Men dom gillar lera.

Där nånstans gav jag upp...
Men är rätt säker på att när det väl är dags så blir det rätt kul att ställa fram mjölken och kakorna ändå. Och Oskar kan säkert få stjäla en han också.
 

Normal? Not so much...

Det finns många tydliga tecken på att jag inte är helt normal, åtminstone enligt dom som inte är speciellt fotbollsintresserade.


Att ställa klockan på strax innan klockan 01 för att se en match i MLS är helt säkert ett sådant. Särskilt med tanke på att det just nu är fullt upp med MFF matcher i Allsvenskan och i CL-kvalet.


Men å andra sidan - varför vara normal?


#sämpa  ;-)

Nej tack? Varför funkar inte det?

Jag avskyr verkligen försäljningssamtal! Jag har gått med i Nix-registret men det räcker ju tyvärr inte, alldeles för många företag har rätt att ringa ändå. Jag är så trött på alla inställsamma röster (Hej Åsa, vad trevligt att prata med dig, hoppas allt är bra med dig. Nej, jag är trött, har precis bråkat med min 4åring och hatar telefonförsäljning. Hur är det själv). Jag är trött på alla fåniga låtsasfrågor (Är det Åsa jag pratar med? Nej, jag svarade hej det är Åsa bara på skoj). Jag är trött på alla lögner som är så uppenbara (Du får den här gratis av oss. Det enda du förbinder dig till är det här som kostar 10 ggr så mycket som det du får gratis). Jag är så trött på att ett Nej tack inte räknas, att man ska behöva säga det 10 gånger, ungefär som när man hanterar en 4åring, eller att man ska behöva bli arg för att lyckas avsluta samtalet.

Häromdagen ringde de från ett bokförlag som jag tydligen har varit kund hos någon gång fast jag inte har något minne av det. Det slutade, såklart, med att jag var uppe i varv och irriterad. Kvinnan som ringde hade väldigt trevlig röst.
Hon sa (surprise surprise): Bara så du vet så ringer jag inte för att sälja någonting alls, så det kan du känna dig trygg med, det lovar jag.
Jaha sa jag och tänkte: är det inte ett vinstdrivande företag du kommer från?
Nej, för att du varit en så bra kund så vill vi tacka dig genom att ge dig boken bla bla bla som handlar om bla bla bla, en jättebra bok har du läst den?
Nej, sa jag och började såklart fundera på vad haken var. Ofta är det ju att man får betala frakt och nånting mer.
Ja, och vi bjuder på alltihop här även frakten, fortsatte hon. Sen vill vi ju såklart också sälja in oss till dig för framtiden (no shit) så därför skickar vi med lite informationsmaterial och en katalog med en massa av våra produkter (här sa hon något mer ganska otydligt som jag missade, och det var en väsentlig del visade det sig snart). Så jag vill bara kolla att vi har rätt adress till dig så vi kan skicka det.
Tack så mycket, men jag vill nog ändå hoppa över det, sa jag. Det brukar ju alltid sluta med att man måste göra något, köpa eller säga upp och jag orkar inte riktigt hålla på med det.
Nejdå, men så är det inte, det enda du behöver göra är alltså att beställa 3 produkter ur katalogen vi skickar med. (Det var den biten jag missade)
Men om jag inte vill beställa något då?
Varför skulle du inte vilja det, du bestämmer ju helt själv vad du vill beställa och när?
Jo men jag måste beställa 3 produkter, eller hur?
Ja, men du behöver inte göra det nu, du kan göra det precis när du vill.
Men nu hinner jag i stort sett aldrig läsa och om jag känner för att köpa en bok nån gång så gör jag det varifrån jag vill och när andan faller på, jag vill inte vara bunden till er. Förresten sa inte du att du inte skulle sälja något?
Ja, men det gör jag ju inte. Vi ger dig en bok.
Men jag måste ju beställa varor från er om jag tackar ja till gratisboken? Fast du lovade att du inte skulle sälja något?
Jo, men du bestämmer ju själv om och vad du vill beställa!!

Här förklarade jag att vi uppenbarligen har väldigt olika syn på vad det är att sälja och jag tackade återigen nej till gratiserbjudandet och bad att få avsluta samtalet. Vilket gick bra, jag tror att det framgick väldigt tydligt att inget skulle säljas till mig.

Inför dom ett total-NIX-register så blir jag först med att registrera mig, jag lovar!!

Egentid eller Egotid?

Det finns otaliga artiklar och blogginlägg där författarna förfasar sig över hemska kvinnor, eller rättare sagt hemska mammor som jag. Såna mammor som säger sig behöva och faktiskt också ser till att få egentid. Detta lilla ord som i deras ögon tydligen är ett skällsord som egentligen betyder EGOtid.

Vi som tycker att vi behöver lite egentid då och då är nämligen endast totalt egoistiska och bryr oss bara om våra egna behov och struntar i våra barns behov. Visst finns det säkert fall där det här stämmer men för min egen del kan jag bara säga att det är bullshit!

Men visst, om det faktum att jag tycker det har varit jätteskönt att ha en eftermiddag och kväll för mig själv idag gör mig till en egoist så kalla mig det då. Om det är egoistiskt att gå på massage, att njuta av att en kväll få sitta i lugn och ro i soffan, läsa tidningen, kolla på vilka TV-program man känner för, få käka lite godis och bär utan att behöva smussla eller vänta till efter lillkillens läggdags, och kunna sitta vid datorn så här, utan att behöva prata med någon eller ta hänsyn till någon: Ja då är jag egoistisk.

Att jag var trött och lättirriterad igår kväll och bara ville vara ifred medan jag redan nu känner mig mer avslappnad och ser fram emot att få träffa mina karlar imorgon - det försvarar ju inte mitt beteende eller hur? Egentid är EGOtid. Punkt.

Att jag sen dessutom idag bokat biljett till ännu en fotbollsmatch till mig själv - ja, där spårar det ju ur fullkomligt eller hur? Att det får mig att må bra? Phh, who cares? Vem har sagt att jag ska må bra, jag är ju mamma, då ska jag inte fokusera på mig.

Skärpning Åsa, verkligen, skärpning!

Det är över för henne nu...

... Nu har hon sluppit ifrån smärtan, fina J som fått lida så mycket, så länge. (Vet ni inte vad och vem jag pratar om så berättar jag om J i mitt förra inlägg, jag orkar inte upprepa allt igen).

Jag har fått veta att häromdagen tog det slut, då vann cancern till slut över J. Denna vidriga jävla sjukdom har tagit ännu ett liv, alldeles för tidigt och med så mycket smärta och plåga inblandad. På ett sätt är det såklart en lättnad för J, hon visste att hon aldrig skulle bli frisk och hon mådde så dåligt och hade så ont. Men kvar lämnar hon en make, alldeles för ung för att bli änkeman, och en son som fyller två år i dagarna.

Det finns folk som påstår att det finns en mening med allt som händer. Om det finns nån som läser här som känner så, snälla försök förklara för mig för jag kan inte förstå. Vad är det för mening med att en person, eller rättare sagt ett par, ska gå igenom flera års helvete för att försöka bilda familj, och när de sen äntligen, mot alla odds lyckas så får de inte vara lyckliga mer än en kort stund innan sjukdomsbeskedet kommer. Vad är det för mening med att en kvinna som längtat hela sitt efter att bli mamma inte får möjlighet att njuta fullt ut när hon äntligen fått det hon längtat efter? Vad är det för mening med att en man ska lämnas ensam med det barn han kämpat för så länge tillsammans med kvinnan i sitt liv? Vad är det för mening med att ett barn ska mista sin mamma så tidigt, bara dagar före sin 2-årsdag och utan en rimlig möjlighet få lära känna henne. Förklara för mig för jag kan inte förstå.

Tankarna snurrar. Tårarna forsar. Jag är arg, jag är ledsen, jag är frustrerad, jag är förvirrad, allt i ett enda virrvarr.

FUCK CANCER!

Varför?

Efter gårdagen tror säkert många att ett inlägg med den rubriken från mig kommer att handla om fotboll. Men även om det snurrar mycket i skallen kring vad som händer i MFF just nu så finns det annat som också tar plats.

Det handlar om den grymma, obarmhärtiga och orättvisa sjukdomen cancer. Innan jag skrämmer upp någon så ska jag säga att det handlar inte om mig, inte heller om min familj eller släkt. Vi mår, så vitt jag vet, bra. Men för några dagar sedan fick vi veta att en person i vår närhet som betyder mycket för oss alla tre har fått cancer. Personen kommer att gå igenom operation och strålbehandling och det finns absolut inget som säger att det inte kommer att gå bra. Men oron gnager såklart inombords. Sedan fick jag ytterligare ett besked som har med en cancersjuk att göra men där handlar det inte längre om oro, där är allt hopp ute.

När jag och Henry hade det som tuffast med barnlösheten och IVF-djungeln hittade jag mycket stöd och hjälp på nätet av andra i samma situation. Jag hade en anonym blogg där jag kunde vräka av mig alla känslor och jag flöjde även många andra liknande bloggar. Särskilt bra kontakt fick jag med en tjej som jag här kallar J. Hon och jag är i samma ålder, många andra bloggare var betydligt yngre och det gjorde att vi förstod varandra extra bra när det gällde ålderspaniken. J och jag stöttade varandra, peppade och tröstade. När jag blev gravid fanns hon fortfarande där och hon var den första som gratulerade på bloggen när Oskar var född, trots att hon då själv var kvar i samma tuffa sits. Och lika glad som hon blev för min skull blev jag när hon äntligen fick veta att hon var gravid något år senare. Det är lustigt hur mycket man kan känna för någon som man egentligen inte vet vem det är, som man känner men ändå inte på nåt sätt. Drygt fem år är det nu som jag och J har haft kontakt.

J fick inte njuta länge av livet som nybliven småbarnsmamma, bara några månader senare fick hon veta att hon hade cancer. Hon har därefter haft en fruktansvärt tuff tid med sjukdomen men på något sätt har jag ändå varit övertygad om att hon skulle ta sig igenom det. Jag hade fel. Cancern spred sig, hon har blivit allt sämre och har nu fått besked om att allt hon vill göra ska hon göra meddetsamma, inte skjuta upp det ens en vecka. Så kort tid har hon kvar. Det är svårt att förstå och det känns så oerhört grymt. Så grymt mot henne och hennes man som kämpat så tillsammans. Och för hennes son som inte kommer att få lära känna sin mamma.

Jag är både arg, ledsen, men kanske allt frustrerad. Var fan hittar man meningen i att en ung kvinna som äntligen fått det hon längtat efter hela sitt liv ska drabbas av detta? Att en man ska mista sin fru och ett litet barn sin mamma? Jävla vidriga sjukdom!

FUCK CANCER

Jag gillar det inte...

Så har den kommit igen, den där tiden på året som jag verkligen tycker illa om. Det är en tid som många tycker är spännande, men som jag bara tycker är jobbig och som gör mig orolig i själen.

Det snackas en massa från folk som vet och folk som inte vet ett dugg. Det startas massor av rykten och man vet inte riktigt vad och vem man kan lita på. Onödig oro blandas med falska förhoppningar.

Människor man lärt sig tycka om, som har hunnit börja betyda något för en försvinner iväg mot nya mål, ofta utan att ens hinna ta farväl ordentligt. Samtidigt dyker nya människor upp för att försöka ta deras plats, människor som man ska lära känna på nåt sätt och försöka ta till sitt hjärta.

Det kallas silly season. Det har alltid varit småjobbigt men det här året är det, inte helt oväntat, rena karusellen kring MFF. Jag vet att det tillhör den moderna fotbollen. Jag vet att det är oundvikligt att det blir såhär när ett svenskt lag lyckas så bra som MFF gjorde i fjol. Jag vet att det är klubben, laget, inte individerna som är det viktigaste. Jag vet att man måste acceptera att det är så här det ser ut.

Jag accepterar det, men ingen kan tvinga mig att gilla det.

#jaghatarsillyseason

Hipphipphurra!

För precis 4 år sedan hade jag nyss kommit tillbaks till vårt lilla rum på BB och försökte greppa att denna lilla ljuvliga varelse äntligen fanns hos oss och att vi nu var en liten familj på 3 istället för två.

Nu sitter jag här och försöker förstå att vi faktiskt har firat Oskar 4-årsdag. Den store lille knodden har blivit 4 år. Så fort det går, så mycket som har hänt och så stor han verkar plötsligt!

Min fine lille karl med så mycket vilja, så mycket känslor och så mycket finurlighet och glimt i ögat att det skulle räcka till ett helt kompani.

Favoritämnet fortsätter...

När vi kom ner till frukosten tidigt på fredagsmorgonen såg det ut som om ett gäng hungriga lejon gått genom den. Eller två busslaster med turister från Kina... De var många och de verkade ha laddat för en lång dag.

Hela buffén var i det närmaste länsad! Och då överdriver jag inte. Allt bröd var slut, allt pålägg utom lite marmelad och brie likaså, all frukt, alla grönsaker... Man kan tycka att om man som hotell har bussgrupper inne så kan man kolla upp och planera lite efter när de ska ge sig iväg. Men det kunde ju knappast den stackars frukostpersonalen hjälpa. Oj vad dom fick slita!

Där var en kille som fick sköta i stort sett all påfyllning av buffén själv och varje gång han kom ut med något hoppade arga människor på honom om att nåt annat var slut. Han svarade varje gång med ett leende, försäkrade att allt skulle fyllas på snart och fortsatte skynda fram- och tillbaks. Vi hade ju semester och ingen brådska, vi tog det rätt lugnt och avvaktade att buffén fylldes på efter hand. När det mesta började komma på plats träffade jag på frukostkillen som jag tror heter Sherif vid pannkakorna. Jag log och frågade honom på min finaste danska om det varit en lite hektisk morgon. Jo, pustade han och log tillbaks, vi har 250 gäster i natt och det känns som alla redan varit här. Men vi försöker fixa det. Jag sa till honom att jag vet hur det kan vara när alla kommer på en gång efter många år på hotell, och att jag och familjen tog det lugnt. Han tackade så mycket och gick med raska steg ut i köket igen för att fylla på ytterligare något.

Nästa morgon gick vi ner lite senare men lyckades ändå på nån vänster tajma in bussgrupperna och återigen var det mesta slut. Även den här dagen var Sherif där med sina raska fötter, sitt tålamod och vänliga leende. Även den här dagen var gäster otrevliga och skällde på honom för att saker var slut och även den här dagen svarade han varje gäst med ett vänligt ord och ett leende. Och även den här dagen möttes vi vid buffén. Likadant idag frågade jag? Ja det är det sa han. Han tittade oroligt på ett par fat bredvid mig som var tomma och sa att han lovade att de snart skulle se till att det var påfyllt. Jag sa till honom: För vår del ska du inte stressa. Jag ser att du bara har två armar och ben precis som jag, du kan inte jobba snabbare än du gör. Jag har semester och har inte bråttom. Han tackade, sken upp och sa: Jag kommer snart att fylla på dom små yoghurt-glasen, jag kommer snart.

Jag hade sett att det fanns små glas med nåt som liknade smoothies och yoghurt/mysli/honung men hade inte provat det. Men tydligen hade Sherif fått för sig att vi frågat efter dem för plötsligt, när buffén var påfylld stod han vid vårt bord med en bricka med två yoghurtglas. Han pratade och skojade med Oskar och sa till honom att du får ingen sån här, du ska få en överraskning. Snart var han tillbaks med en liten godisstång till Oskar. Sen gick han runt till alla bord, frågade alla gäster om allt var okej och om det var något de saknade, även de gäster som betett sig mindre trevligt mot honom.

Den här killen borde få spendera en dag eller två eller fler med sin kollega i receptionen och lära henne ett och annat om hur man tillhandahåller god service även när man är under stress och inte ges rätt förutsättningar.

Favoritämne :-)

När jag nu inte skrivit på länge är det väl knappast förvånande att det här inlägget kommer att handla om något jag ofta skriver om. Vad kan det då bli? MFF? Nja, det är ju speluppehåll och silly season försöker jag att undvika att läsa för mycket om - det gör mig bara nervös. Oskar? Nej, det kommer säkert inlägg inom kort som inkluderar honom, tänkte lägga ut lite bilder från vår minisemester, men det blir en annan kväll. Återstår då: Service. Detta lilla ord som rör upp så mycket känslor hos mig och som kan vara så lätt men (uppenbarligen) också väldigt svårt.

Vi passade på att åka på en liten minisemester nu till midsommar. Det bar av till Danmark och boende hade vi bokat på First Hotel Marina, beläget i Vedbaek mellan Helsingör och Köpenhamn. Vi åkte båten Helsingborg - Helsingör, strosade lite i den väldigt mysiga lilla staden och körde sen till Vedbaek för att bara ta det lugnt och mysa tillsammans. Vi kom fram strax efter klockan 13, dvs innan utcheckningstid på de flesta hotell men ändå ett bra tag efter utcheckning. Eftersom det dessutom var en vardag då de flesta checkar ut tidigare hoppades vi på att kanske få checka in men egentligen ville vi bara få parkera och eventuellt ställa ni bagage och sen gå ut och äta en god lunch.

Jag gick fram till disken, med alla papper i god ordning, log vänligt mot receptionisten och sa: "Hej, vi har ett rum bokat till ikväll". Min tanke var att också säga att vi tänkte se om vi kunde sätta ifrån oss väskorna och parkera men det hann jag inte. Tjejen bakom disken tittade på mig som om jag var från en annan planet, sträckte fram handen och tryckte lite på bekräftelsen jag höll i handen för att markera att hon inte tänkte ta den och sa: "Vår incheckning är faktiskt inte förrän klockan tre". Jag blev alldeles paff och när jag inte fann mig snabbt nog för att säga något fortsatte hon, tittandes på sin klocka: "Folk har faktiskt alldeles nyss checkat ut". Jag fick ur mig, i inte så vänlig ton är jag rädd, att vi inte bett om att få checka in utan ville bekräfta att vi ankommit och få parkera. Hon tog då emot mina papper och sa att hon kunde ju kanske kolla och i alla fall göra en notering om att vi var där. Fast hon hade faktiskt ett telefonsamtal som väntade. Jag bet ihop och svarade med ett väldigt ansträngt leende att hon gärna fick ta det samtalet först så att hon kunde hjälpa oss sen.

Men nej, hon ville se till att bli av med mig först. Hon märkte ju att jag inte var särskilt nöjd, och fortsatte (jag antar i nåt tafatt försök att förklara att det inte var hennes fel utan mitt?) med att säga: "Vi är faktiskt inte vana vid att folk dyker upp så här tidigt!" Tidigt? Jag vet inte hur många gånger jag haft folk som ankommit tidigt på morgonen som inte bara har förväntat sig utan krävt att få checka in, flera timmar innan utcheckningstid. och de har ändå alltid, även om de inte fått som de ville, fått ett leende och ett välkommen. Jag kunde inte låta bli att markera och sa till henne att på mina 11 år i reception har jag aldrig välkomnat en gäst såhär. Hon tittade helt oförstående på mig och förstod inte vad jag menade. Till slut fick vi en biljett till parkeringen och ett erbjudande om att sitta i loungen och vänta på incheckning.

Vi kände oss inte så väldigt lockade av det utan gick ut på en promenad och lunch. Vi kom tillbaks en stund innan klockan tre och för att inte bli upprörd ännu en gång lät jag bli att gå till disken och kolla om rummet var klart, istället satte vi oss i baren bredvid receptionen och tog varsin öl och O fick en juice. När vi var mindre än halvklara kommer receptionisten fram: "Nu kan ni checka in". Tack sa jag, då vet vi. Hon stod kvar vid bordet och väntade och visade även med handen mot receptionen. Jag fick förklara att vi gärna ville checka in men att vi ville få avsluta vår drink som vi köpt medan vi väntade. När jag sen checkade in var receptionisten noga att påpeka att städet minsann hade skyndat på allt vad de orkade för att vi skulle få vårt rum klart! Det var klart en dryg kvart innan garanterad incheckningstid... Jag kanske är överkänslig men sånt här gör mig så himla trött - kan man inte hantera service så ska man inte välja ett serviceyrke!

På hotellet fanns dock också exempel på personal med alldeles lysande servicekänsla - men det berättar jag om imorgon, nu är det dags att sova.

Samtal med en 4-åring

Oskar ligger bredvid mig i soffan. Han kollar intensivt på sina handleder. Han är lite petig när den gäller huden den unge herrn, han avskyr att ha minsta lilla utslag eller prick på kroppen, och sår ska vi inte prata om. Allt som liknar "rött" (=blod) vill han ha plåster på direkt oavsett hur litet det är eller hur gammal sårskorpan är. Nu hade han fått syn på blodådrorna på handleden.

Mamma titta! Jag har sånt säger han upprört och pekar på dom. Ja, dom ska vara där, det ska se ut så svarar jag med lugn röst. Men mamma titta, jag har SÅNT säger han igen, nu lite förnärmat, som att jag inte har insett allvaret. Ja hjärtat, men man ska ha såna, titta, mamma har dom också säger jag pedagogiskt och visar min egen handled. Han kollar ett tag till. Jag gillar inte dom säger han surt. Man måste ha dom, dom är bra säger jag. Här följer sen en mycket skum förklaring på vad man har blodådror till. Den var så ointelligent att jag inte tänker återge den, men försök själva förklara det på ett bra sätt för en 4-åring, samtidigt som du försöker undvika ordet blod. Men Oskar verkade i alla fall försöka förstå att man inte kan göra sig av med dom.

Man kan inte såga dom? frågar han och gör en rörelse över handleden. Nej, det kan man inte svarar jag och hoppas det sjunkit in.
Man kan inte klippa dom? Nej
Man kan inte hamra dom? Nej
Man kan inte banka dom? Nej
Man kan inte snurra dom? Ehhh nej. Här stannade jag till och undrade för mig själv hur det skulle hjälpa att snurra dom om han nu inte ville ha dom där alls men jag hann stoppa den tanken innan den nådde fram till munnen. Varför starta ett sidospår till detta inte så fascinerande ämne?
Man kan inte gömma dom? Nej, vännen dom finns där, dom syns och det är inget farligt det är precis som det ska.

Här slutade frågorna och jag började så smått slappna av i soffan.

Efter en halv minut petar Oskar på mig, pekar på sin handled och säger: Mamma titta, jag har sånt. Jag gillar inte dom...

Lite sen egenreklam...

Det är intensiva tider just nu och jag har inte hunnit med att skriva något här. Lite har jag dock skrivit på sistone: Jag har äntligen skrivit en text för Himmelriket igen! Än så länge bara ett gästspel, men jag hoppas att det ska bli fler sådana framöver och att jag såsmåningom ska kunna skriva regelbundet igen. Mitt lilla alster finns här för er som missat det och är intresserade. :)

Så fel man kan ha...

Jag har fått ytterligare ett bevis på att man inte ska ha förutfattade meningar om folk, att man inte alltid ska lita på det första intrycket.

Läste igår matchprogrammet från MFF:s match mot HIF och blev väldigt förvånad och positivt överraskad när jag läste om Pawel Cibicki, ung och extremt lovande fotbollsspelare i Malmö FF för er som inte hört talas om honom. I intervjuer visar han ofta prov på typisk malmöitisk kaxighet och verkar vara en skön filur som bjuder mycket på sig själv. Just den delen av det första intrycket av honom är jag rätt övertygad om att det stämmer. Men av någon anledning har jag också varit övertygad om att han utanför planen var typen som mest spenderar all sin tid med att spela X-box och dataspel och inte funderar så mycket på livet utanför fotbollen. Men ack så fel man kan ha.

Det visar sig i intervjun att 21-årige Cibicki tex ofta hälsar på i sin gamla skola, pratar med barnen och ibland håller i en idrottslektion. "Det gäller att inte glömma vart man kommer ifrån", säger han i intervjun. Han är också fotbollstränare för ungdomar födda -01. Det är här jag blir riktigt positivt överraskad. "...sen driver jag även på vikten av skolan - även fast jag inte själv tog skolan på så stort allvar. Nu när jag blivit äldre och mognar har det blivit mer uppenbart för mig: Lyckas du inte med fotbollen måste du ha en plan B och därför är skolan viktig - det försöker jag trycka in i deras huvuden. Spelarna ser upp till mig, och det tycker jag är kul, men jag försöker även utnyttja det till att göra något gott".

Härligt jobbat Pawel och tack för att du lärde även mig en läxa! Som jag sagt förut - jag älskar att ha fel när jag blir positivt överraskad.

På fredag är det förresten dags för något av en återkomst. Jag har för första gången på lång tid skrivit en text som ska publiceras på Himmelriket, Svenska Fans MFF-sida. Så håll ögonen öppna, jag tycker själv om texten och hoppas att det blir fler som gör det.

A walk down Memory Lane

Det är spännande hur små saker kan trigga igång minnen och en mängd känslor kopplade till minnena. Det kan vara allt möjligt som sätter igång det: En doft eller en bild eller, som i mitt fall idag, ljud.

 

För att rensa hjärnan lite tog jag en långpromenad i solen och istället för att, som jag brukar, lyssna på musik satte jag idag igång senaste avsnittet av Stadions Podradio som jag upptäckte för någon vecka sedan och nu börjat att så smått lyssna ikapp. Veckans program bestod till stor del av en intervju med Olof Persson. Förutom att diskutera hans roll i MFF idag pratade man också minnen från 2004. Mitt i intervjun la man in ett klipp från när Olof sjöng "Var ska vi sova i natt" på firandet på Stortorget dagen efter guldmatchen. Milde himmel vad den lilla snutten musik detta satte igång känslor och minnesbilder inom mig!

 

Jag har hört låten massor av gånger sedan dess både med Olof och andra som sångare men att höra den just därifrån... Plötsligt var det som att jag mentalt var där igen, ståendes, nej hoppandes på Stortorget och firade med tusentals andra himmelsblå. Jag kände euforin som SM-guldet innebar den gången efter så lång väntan, en känsla som var helt annorlunda än den typ av stora glädje jag känt för gulden efter det. Allt från den fantastiska helgen flög runt i skallen: Den löjligt spännande matchen, tokglädjen efteråt, hur vi sen försökte landa med ett par öl i relativt lugn på Möllan för att senare mygla oss in förbi kön på HIPP och fortsätta firandet med en massa andra galna fans och så till sist den där eftermiddagen på torget. Jag kom på mig själv med att gå och fånle när jag fortsatte lyssna på poden.

 

En härlig "walk down Memory Lane" och en bra uppladdning inför söndagens derby. Fast jag måste säga att det inte riktigt känns i luften att det är ett derby på gång, snarare som vilken match som helst. Skönt på ett sätt att det inte pyr av hat som det ofta kunnat göra kring skånederbyna, huvudsaken är att det blir en bra match och att MFF går segrande ur striden!

Annorlunda MFF-minne

I söndags kväll satt jag och tittade på Mästarnas Mästare och plötsligt kom ett MFF-minne över mig, en riktigt härlig sommardag 2007 som jag tänkt på många gånger sedan dess. Och hur underligt det än kan låta så var det inte hjälten Patrik Anderssons medverkan i programmet som framkallade minnet, nej det var tillbakablicken på travkusken Helen A Johanssons karriär.

En augustidag 2007 fick jag ett samtal med frågan om jag ville vara med på ett arrangemang innan MFF-HIF derbyt. Tanken var att MFF-supportrar och HIF-supportrar skulle mötas i en ponnytravtävling på självaste Jägersro travbana. Jag har aldrig varit en hästtjej och lockades inte alls av tanken att sitta i en sulky bakom en häst, om än en liten sådan, men sa till slut ja till att vara reserv. Jag tänkte att jag säkert inte skulle behövas och det kunde ju vara kul att komma dit och kolla när de andra tävlade i alla fall.

Det visade sig såsmåningom att HIF hade dragit sig ur arrangemanget och det skulle istället bli en intern MFF Support uppgörelse. När tiden började närma sig för deltagarna att gå ut och bekanta sig med hästarna visade det sig att inte tillräckligt med folk hade dykt upp och jag skulle vara en av de tävlande. Just då ångrade jag mig jättemycket och önskade att jag inte dykt upp, nu i efterhand förstår jag inte alls vad jag oroade mig för.

Vi fick komma ut och testa att köra lite innan det var dags att ge sig ut på banan. Man fick starta enligt någon form av ranking där man fick starta längre och längre och bak beroende på hur snabb häst man hade. Jag letade och letade efter min startposition och efter ett tag såg jag den... Ända borta i kurvan, 300 meter bakom den som fick starta först! Jisses vilken kanonkula till häst jag måste ha fått tänkte jag och det visade sig vara sant. Det gick undan från första travsteget och jag är fortfarande förvånad över vilken känsla det var att sitta där i sulkyn och känna hur hästen och jag jobbade tillsammans och hur han kände av och följde minsta lilla rörelse jag gjorde med tyglarna. Man ville sätta så hög fart som möjligt samtidigt som det gällde att inte gå i fällan och låta hästen börja gallopera. Tävlingsdjävulen tittade fram, jag försökte komma ihåg hur det sett ut i de travlopp jag sett på TV, hur det verkade smartast att köra. Min duktige pålle rundade häst efter häst och när kvalloppet var avklarat stod vi som segrare.

När det var dags för final fick jag en annan duktig häst, Cirrus hette den. Nu hade det börjat fyllas på rejält med folk på läktarna eftersom de riktiga travtävlingarna var igång och vår final fungerade som ett litet mellanspel där, med speaker och hela köret. Plötsligt började det kännas ganska nervöst igen. Men även finalen gick som en dans även om det var riktigt jämnt på slutet. Jag och Cirrus vann hela grejen och som pris fick jag ett rejält presentkort på middag i Jägersros restaurang.

Fortfarande, snart 8 år efter den här dagen, minns jag precis hur det kändes och hur fantastiskt kul jag tyckte det var och jag hoppas verkligen att jag får chansen att testa detta någon mer gång.

 Åsa Flykt, travkusk :-)

 

Det här var ytterligare ett, om än något annorlunda, minne som engagemanget inom MFF har gett mig under årens lopp. Fler bilder och mer betraktelser från dagen finns på Lotta Liljegrens blogg. Lotta var också med och tävlade och slutade trea i finalen, det är också från henne jag (med tillåtelse) har lånat bilden.

En underbar vandring i himmelslått!

Genom en Facebook-grupp bestående av MFF-intresserade tjejer blev jag för några veckor sedan inbjuden till att gå med på en guidning rundtur på Swedbank Stadion ledd av Staffan Tapper och Hans Zielinski och oj så glad jag är att jag tackade ja till det!

 

Alla som har minsta MFF-intresse eller ett intresse för fotboll och fotbollshistoria borde ta chansen att gå på en sån här vandring, jag vågar faktiskt lova att ni inte blir besvikna. Både Staffan och Hans är väldigt bra berättare och under halvannan timme fick vi ta del av massor av spännande MFF-historia och roliga anekdoter. När Staffan sa att turen började närma sig sitt slut tittade jag förvånat och besviket på klockan, jag kunde ha fortsatt lyssna hur länge som helst!

Vandringen gick genom hela Stadion och vi fick bland annat se nybyggda Champions Lounge, restaurang 1910, mediacentret, motståndarnas omklädningsrum och spelargången. Överallt hängde maffiga bilder på MFF i dåtid och nutid, på gamla hjältar och nya.

Dåtid: En stor hjälte (Schwartz) tillsammans med den störste av dem alla: Jonas Thern

Och nutid: Runt om på Stadion fanns en riktigt cool bildserie i svartvitt med Magnus Eriksson, Markus Rosenberg, Guillermo Molins, Erik Johansson och Markus Halsti.
En sådan canvastavla hade suttit väldigt fint hemma hos mig! :-) 

Halsdukar från CL 2014

Champions Lounge och lokalerna intill var som ett museum av MFF-historia, med bilder från alla MFF:s äventyr i Europa och en mängd minnessaker som gåvor från motståndarna, vimplar, halsdukar mm. Att se de senaste minnena från 2014 mitt i all denna maffiga historia värmde enormt i hjärtat och fick plötsligt allt som hände förra året att kännas ännu större. Riktigt kul var också att se vimpeln och en löpsedel från 1979, samma vimpel och löpsedel har jag sett under hela min uppväxt i mitt föräldrahem.


Man kunde nästan inte se sig mätt på alla bilder ur MFF:s smått fantastiska historia.

En höjdpunkt under guidningen var, och jag är rätt säker på att det inte var bara jag som kände så, när vi fick komma ner i omklädningsrum och spelargång. Överallt hängde stora bilder från MFF:s alla SM-guld, allt för att psyka motståndarna såklart. Vi fick komma in i motståndarnas omklädningsrum och jag var riktigt förvånad över hur enkelt och spartanskt allt var. Visserligen var jag såklart medveten om att det skulle vara enklare än hemmalagets men detta påminde om ett omklädningsrum i en vanlig gympasal från gymnasiet. Staffan menade dock (skämtsamt?) att man borde ha gjort det ännu enklare. Han gick sen igenom lite om rutinerna innan matchstart och så plötsligt sa han: Varför har ni inte satt på er matchtröjorna än? Runt om i rummet hängde en massa matchtröjor, vi tog alla på oss vars en och gick ut i spelargången. Där fick vi ställa oss på två led. Staffan berättade lite om hur det kändes innan man ska gå ut på plan, plötsligt började hymnen spelas och plötsligt började polletterna trilla ner hos oss: Vi skulle få gå ut genom spelargången och ut på planen och man började höra fniss och skratt som om vi var ett gäng skolbarn. Riktigt ända in på planen kom vi inte, det var för tillfället bara grus i väntan på den nya fina gräsmattan som skulle levereras några dagar senare, men det var ändå en enormt häftig känsla.


Gate 2 gör entré på Swedbank Stadion.                  Jag fick tillfälligt ha annan matchtröja än min trogne följeslagare

 

Pappas hjälte Torbjörn Persson fanns såklart också på bild.

 

Jag hade en helt fantastisk dag på Swedbank Stadion och på den efterföljande Svenska Cupen-matchen. Som flera gånger tidigare i MFF-sammanhang gick jag dit på egen hand men träffade nya härliga människor med samma intresse och engagemang som jag själv. Jag är glad att jag gick med i gruppen Gate 2 och hoppas kunna hänga med på fler arrangemang i framtiden. Redan imorgon är det dags att träffa en av de trevliga bekantskaperna från guidningen och ladda inför Halmstad-matchen.

 

Tack Ylva och Gate 2 för detta trevliga arrangemang - en härlig dag att leva länge på.

Och tack MFF för alla underbara minnen ni gett mig genom livet och för att ni fortsätter förgylla min vardag! 

Ny inlärningsmetod?

Är på väg hem från Stockholm där jag bland annat varit på kurs. Fick där uppleva en helt ny inlärningsmetod. Vet inte vad den kallas, kanske "simultaninlärning" eller "telepatiinlärning"?

Jag var på plats ganska tidigt och placerade mina grejer på en tom plats bredvid en plats det redan fanns en namnlapp. Efter fikan när jag satt mig och börjat plocka fram mina grejer kom kvinnan som hade platsen bredvid mig tillsammans med en annan kvinna. De frågade om jag kunde flytta till en annan plats. De jobbade nämligen på samma ställe och var tvungna att lära sig detta TILLSAMMANS. Jag var på väg att fråga hur denna simultaninlärning skulle gå till och hur vi stackare som kommit dit ensamma skulle lyckas lära oss något men jag flyttade snällt istället. 

Nej, det är ingen big deal och ja, jag fattade att de bara ville sitta tillsammans men så säg det då vuxna människor. Eller var lite wild and crazy och sitt bredvid en främling de stunder du ändå bara ska sitta och lyssna och umgås med kollegan i pauserna. 

Att vara tjej / kvinna och fotbollssupporter...

... Det ämnet kommer jag att skriva en text om en dag. Har redan skrivit delar av den i mitt huvud. Mycket tankar kring detta har snurrat i skallen genom åren, i perioder inte alls men i andra perioder ganska mycket. Just nu är jag inne i en "ganska mycket-period" och känner att tiden nog snart är mogen för den där texten.

Så mycket mer om hur funderingarna har gått tänker jag inte skriva här och nu, jag vill samla ihop allt i en text. Men efter att ha suttit här på tåget och läst den eminenta tidningen Offside kan jag inte låta bli att berätta om nåt som hände på ett event de var med och arrangerade.

Mats Weman hade släppt en bok om MFF och i samarbete med tidningen Offside bjöds det på bokrelease. Jag var medbjuden av min bror och full av förväntan. Det var lång kö för att komma in på puben där det hela skulle äga rum och alla hälsades välkomna, togs i hand och fick en biljett till baren. Så kom jag, enda kvinna i kön, fram och var redo att sträcka fram handen. Då ställer sig en av männen som hälsat övriga välkomna sig lite lätt i vägen för mig, lägger huvet på sned och säger leende: "Hej, du, det är ett fotbollsevent här ikväll så puben är abbonerad ikväll. Men du är hjärtligt välkommen tillbaks imorgon".

(Jodå, såklart fick jag komma in när vi påtalade att jag faktiskt var medbjuden.)

Imorgon är det dags...

... Då drar säsongen 2015 igång på allvar för MFF och jag ska vara på plats!

När det handlar om att titta på matcher i januari/februari i kyla, blåst, regn och ibland snö så brukar det ofta handla om träningsmatcher. Men tack vare att man nu ändrat spelupplägg för Svenska Cupen så är det blodigt allvar redan imorgon: MFF tar emot Assyriska på Malmö IP.

Även om det är väldigt tacksamt att man numera har möjlighet att följa laget i stort sett varsomhelst tack vare internet så är det en helt annan sak att se matchen live. Att vara där bland alla andra fans, att känna stämningen, höra snacket och att på nära håll se hur spelare och laget utvecklats - bara tanken på det får det att pirra i hela kroppen.

Extra spännande ska det bli att se alla nyförvärven och att se hur de funkar ihop med "dom gamla". Är Eikrem så bra på fasta situationer som folk säger? Och hans landsman Berget, hur bra är han? Kommer vi att fortsätta vara lika farliga från kanterna med Sana och Yotún? Och kan Oskar Lewicki bli en sån där innermittfältare som tar sig in i mitt MFF-hjärta? Det finns onekligen mycket att vara nyfiken på inför morgondagen.

#Gameday #MFF  #Säsongen2015 #Motnyatitlar #Sämpa

Skönt med bra vårdcentral

Många klagar på vården i Sverige. På många ställen är det svårt att få tid, läkarna är stressade, man får inte rätt hjälp osv. Därför är jag så himla tacksam att vi tillhör en så bra vårdcentral: Kärråkra i Eslöv!

Vi har aldrig haft problem att få tid och då var ju ändå Henry stamgäst en period med knä, rygg, hjärta o hälsena. Och väl där så får man bra bemötande och hjälp.

Idag var inget undantag. Jag ringde vid 8.30 och fick tid 11.30 för att få hjälp med mina sömnproblem. Träffade en bra läkare som var noggrann, verkligen lyssnade och som inte bara skrev ut medicin utan bokade upp tid för uppföljning. Precis som det ska vara. Skönt!

Väntan över?

Om man ska tro det man läser på Twitter verkar det nu som att den nästan outhärdliga väntan är över. Enligt bl a Kvp så stämmer ett av de få rykten som kommit ut på sistone: Halsti ska ha skrivit på för DC United i MLS. Usch och fy och blä och FAN vad ledsen jag är! Helt ärligt är det nog den spelarförlust från MFF som påverkat mig allra mest även om jag haft stora himmelsblå favoriter även tidigare.

Jag vet, det är inte vettigt att fästa sig för mycket vid specifika spelare. Inte så som fotbollen ser ut idag där spelare sällan blir kvar i klubbar så länge som Markus Halsti redan varit i MFF. Men det hjälps inte. Jag har svårt för det där att hålla distans, vilket knappast kan ha undgått någon som följt mig på sociala medier den senaste tiden. Passion och engagemang är ju det som driver mig som supporter och det gäller såväl laget som spelarna i klubben.

Mina favoritspelare genom åren har sällan varit de mest uppenbara, stjärnorna. Självklart handlar det om spelare som är bra och viktiga för laget men jag faller sällan för dom som får alla rubriker och som ofta befinner sig i rampljuset. Nej, in i mitt MFF-hjärta gräver sig oftare kämparna, dom som visar hjärta, som är ödmjuka, som gör sitt enormt viktiga jobb i det tysta, sätter laget framför sig själva och som tar sig igenom motgångar och kommer starkare ur dom. Jag älskar att se spelare som varit långt ute i kylan få revansch och vinna supportrarnas kärlek. Är det någon som verkligen personifierar detta så är det väl Markus "sämpa" Halsti, en spelare jag gillat och försvarat även under tiden när han var så långt in i frysboxen man kunde komma.

Kampanjen #OmHalstiStannar visade väl tydligt att det finns fler som känner som jag. En hel del galna löften gavs och det hade varit lite kul att se hur många som skulle stått för vad de lovade. Själv höll jag mig hyfsat sansad men det löfte som jag egentligen gav till mig själv visar hur viktig spelare det handlar om för mig. En signatur på ett nytt MFF kontrakt från Halsti skulle även inneburit en ny signatur på min heliga matchtröja som hängt med sedan slutet av 80-talet. På denna tröja, som tillhört Jonas Thern, finns bara hans autograf. Jag har alltid sagt att så ska det förbli. Tills för ett par veckor sedan. Då bestämde jag mig för att göra plats för en till på min tröja med nummer 6. Kanske inte låter som en stor grej för de flesta men ni som känner mig väl förstår...

Visst är det fortfarande bara rykten och inget är bekräftat, men nu känns det som att det är för naivt till och med för mig att tro att Halsti ska stanna. Det är för jobbigt att hoppas mer nu. Bättre att till sist se slaget som förlorat och försöka landa i det. Fast det lär ta tid.

Jag kan väl tycka att det är lite småtråkigt om det nu blir MLS för Halsti och inte en större liga som känns som en större utmaning fotbollsmässigt. Men å andra sidan så lär det kanske inte komma så förfärligt många intressanta chanser till och jag unnar honom verkligen att komma iväg på ett äventyr, vad det än vara må. För oss supportrar handlar allt detta om ett intresse, en passion, hur intensiv den än vara må. För spelarna handlar det om deras arbete och hela deras liv.

När det väl blir 100% klart kommer jag inte att palla skriva. Kommer att vara alldeles för nere för att kunna tänka. Därför kommer den här högst personliga avskedstexten redan nu.

Tack för dom här åren Markus och stort lycka till i karriären och livet.

Hoppas du tar med dig många fina minnen från din MFF-tid.

Du är alltid välkommen tillbaks!   

 

Jag borde ha sagt något...

Under helgerna var kom jag gående på väg hem och fick syn på en liten kille, jag gissar att han var ca 4-5 år gammal, gående själv på trottoaren intill en ganska så trafikerad gata. Jag tyckte det kändes lite konstigt att han gick där helt själv, så jag gick åt samma håll och försökte kolla om det var så att han hade föräldrar eller någon annan vuxen i närheten. Jag såg ingen så jag gick över gatan och sprang ifatt honom.

Jag frågade varför han gick där helt själv och han sa, med darrande underläpp och tårarna nära att X hade sprungit ifrån honom. Jag pratade lite mer med honom och förstod att X var hans storasyster och att hon hade stuckit iväg med en kompis och lämnat honom ensam. Jag frågade honom om vi skulle leta upp X och kompisen men det ville han inte. Jag frågade om han visste var han bodde och han pekade på ett höghus i närheten. Hans mamma var hemma sa han, jag frågade om jag skulle följa honom hem. Det ville han och han tog mig i handen och vi gick mot hans hus och pratade om att det inte är så bra att gå ensam intill vägen. Väl framme var där såklart låst och porttelefon men lille Y var jätteduktig och visste både sitt efternamn och vad mamma och pappa hette så jag lyckades hitta rätt och ringde på telefonen. Mamman svarade och jag sa att: "Jag står här ute med lille Y, han är lite ledsen för han blev lämnad ensam". Mamman svarade, som det lät något besvärad: "Jaha, då har hans syster stuckit ifrån honom igen, jag kommer". Direkt därefter kom hon ut, öppnade dörren, Y gick in, utan att få minsta kram eller annan ömhetsbevis från henne och hon sa till mig: "Ja, alltså, det var ingen fara, hans syster har bara sprungit ifrån honom igen." Sen stängde hon dörren. Kvar stod jag, helt stum och med tappad haka.

Jag borde ha sagt något när mamman sa sådär. Om inte annat för att visa lille Y att detta var faktiskt inte okej. Men jag blev så paff att känslorna inte kom direkt. Det tog dock inte lång tid innan jag blev riktigt arg. För det första, vore det för mycket begärt att säga "tack" när jag har hjälpt ditt barn, som var ensamt och ledset, oavsett om du tyckte det var en stor grej eller inte. För det andra, hur i hela fridens namn kan man tycka att det är okej att en så liten kille går helt själv längs en trafikerad väg? Om han hade råkat gå ut i gatan och blivit påkörd, hade det varit en stor grej då? Och om det inte hade varit en vänligt sinnad kvinna som jag som hade mött killen utan en man/kvinna med helt andra tankar och böjelser för barn, hade det varit en stor grej då kanske?

Jag blir så arg och så matt och så ledsen ibland när jag tänker på hur en del människor inte vill något hellre än att bli föräldrar men inte lyckas och så finns det människor som inte visar det minsta respekt varken för sina barn eller för det faktum att de haft en enorm tur att faktiskt få bli föräldrar...