Hejdå 2014 och hej 2015

Så var det snart dags för ett nytt år. Som vanligt, och i synnerhet sedan vi fick Oskar så känns det som att året gått väldigt fort. Det har varit ett bra år med fast jobb för mig, en del mysiga resor och ett helt fantastiskt år när det gäller fotboll och MFF. Oskar har utvecklats hur mycket som helst och nu har vi en liten kille som snackar, kan själv, och har en väldig massa vilja - en härlig krabat helt enkelt.

Just den här specifika dagen är, som alla som känner mig vet, inte min favorit. Som tur är känner maken likadant och vi firar i lugn och ro med familjen.

Nyårslöften ger jag egentligen inte mycket för men i år har jag faktiskt tänkt att lova mig själv ett par saker inför 2015:
Jag ska bli bättre på att ta hand om mig själv och jag ska ta tag i mina sömnproblem så att jag kan komma tillbaks lite mer till mitt gamla jag. I det ingår att jag och Henry ska se till att komma iväg på lite mer på tu man hand.
Jag ska se till att bli klar med projekt körkort så att jag kan ägna lite tid åt något jag kommit att sakna oerhört mycket: att skriva om MFF. Jag saknar intervjuer, matchrapporter och allt annat kring detta så mycket och det är något som får mig att må bra.
Och jag ska spendera betydligt mer tid på Swedbank Stadion och följa MFF på nära håll. Ser oerhört mycket fram emot 2015 och extra kul ska det bli att få se mitt och vännen Eriks lag Hammarby mötas. Välkommen tillbaks till Allsvenskan!

Gott nytt år alla nära och kära!

Men så meddela beslutet nån gång!!

Nu har jag kollat efter nyheter om Halstis kontrakt så många gånger att det börjar bli fånigt. På riktigt. Extra mycket så eftersom alla är helt övertygade om att han lämnar Malmö. Det är väl jag också. Egentligen. Men så länge inget besked kommer hoppas jag och ber om att ha fel. Det tar så mycket onödig energi. Vill Veta NU!!

Så var det roliga slut...

... För den här gången.
MFF var hyfsat nära men räckte inte till, det blev förlust och MFF slutade sist i sin grupp.
Ärligt talat, när detta fantastiska CL- äventyr startade kändes det som att allt annat än klara förluster och en klar fjärdeplats vore en framgång. Det har alltid sagts att svenska lag inte kan nå framgång i både allsvenskan och europaspelet men MFF har bevisat motsatsen.
Man har spelat som om det handlat om normala motståndare, inte Juventus och Atletico Madrid. Man vann Allsvenskan överlägset och man har gett en jävla massa hopp och förväntningar inför kommande säsong.
Vet inte varför just den här matchen påverkade mig så mycket mer än flera tidigare. Kanske för att det troligtvis är Halstis sista? Gör ont i hjärtat o magen att tänka på. Hade önskat honom en succé, men kan konstatera att han numera är bättre på mittfält än i backlinjen. Sitter här och svär lite över att Erik Johansson inte kunde hålla truten där efter incidenten i Malmö... Tror alla ommöbleringar påverkade oss mycket idag.
Kan vara ett av de mest osammanhängande inlägg jag skrivit. Ingen aning. För en gångs skull tänker jag inte gå tillbaks och ändra, finslipa och greja. Skriver bara ur hjärtat som mår sådär just nu.

Första besöket på Swedbank Stadion

När jag bodde på Möllan var jag ofta på MFF:s träningar. Det är något speciellt det där som är svårt att förklara för "normala" människor, varför man går och tittar på en träning. Det finns en massa fotbolls-nördiga anledningar som jag inte tänker räkna upp här och nu. Men en anledning är väl just det, att det finns en massa andra människor där som är precis lika nördiga och som alla brinner för samma sak som man själv. Det är något i atmosfären, i luften som inte går att förklara.

 

Sedan vi flyttade till Eslöv och sedan Oskar kom har besöken på träningarna varit extremt sällsynta. Men idag var Oskar och jag lediga, MFF var hemkomna från Kanarieholmarna och skulle träna så jag bestämde mig för att sonen skulle få göra sitt första besök på Swedbank Stadion.

 

Som jag misstänkte fick jag hålla båda ögonen ordentlig på honom - han ville ju inte stå utanför och kolla - han ville in på plan och spela boll. Jag var förberedd och hade med Oskars egen lilla boll så att han fick springa bredvid planen och spela med mig och det nöjde han sig med ett tag. Han satt också på läktaren och ropade glatt under spelsekvenserna på träningen: Heja Malmö, heja Malmö!

När träningen var slut stannade ett par spelare kvar på plan och tränade avslut. Oskar såg ett helt gäng bollar ligga där på inne på planen och ville såklart in. Jag försökte vara en ordentlig mamma och fortsatte säga till honom att man inte fick springa in. Men då ryckte ett par av herrarna i Kommando Kellerman in och tyckte att jag skulle låta grabben spela. Sagt och gjort. Oskar sprang in, fick tag på en boll och började passa mig, helt överlycklig.

 

Efter en stund kom Emil Forsberg gående på väg av planen och Oskar passade bollen mot honom. Emil stannade kvar och spelade med Oskar, berömde honom och skojade med honom. Mitt lilla hjärta hade hur kul som helst, och jag med för den delen. Till slut tog Emil med honom in på plan och till målet så att Oskar fick göra mål och sen visade han honom hur man ska fira när man gjort mål.

Vilka härliga spelare vi har i den här klubben!

 

 

Not my favourite time of the year

Nu börjar den närma sig. Den där tiden på året som många tycker är spännande och ser fram emot men som jag bara tycker är jobbig. Nej, jag pratar inte om julen. Jag pratar om Silly Season.

Egentligen har det ju snackats länge nu i MFF om framför allt de tre spelare som har utgående kontrakt: Thern, Ricardinho och Halsti, och det blir bara jobbigare och jobbigare att läsa om och tänka på. Jag vet att det hör till fotbollen av idag att spelare kommer och går. I vissa fall känns det helt okej när en spelare lämnar, även spelare som är bra och som man gillar. Man konstaterar faktum, säger "tack för den här tiden" och så släpper man det. Lite åt det hållet känner jag för Thern och Ricardinho. Visst är de bra och visst skulle jag vilja ha dem kvar i MFF men det känns ändå helt okej att de lämnar så länge de ersätts av (minst) lika bra spelare. Men så kommer vi till Markus "sämpa" "Halstinho" Halsti. Och då kommer saken i ett annat läge.

För mig är Halsti en MFF:are fullt ut och allra helst skulle jag vilja att han fortsatte vara det under hela sin karriär. Det är så mycket jag gillar hos denne spelare. Hur han utan gnäll i media tagit sig från frysboxen till en position som en av lagets absolut viktigaste spelare. Hur han alltid ger allt ("sämpa") och på ett klassiskt MFF-sätt aldrig är nöjd med annat än vinst, oavsett motstånd. Hans målfirande, eller rättare sagt brist på detsamma. Det ödmjuka och trevliga intryck han gör i intervjuer. Den här texten på Himmelriket uttrycker väldigt väl vad jag också känner (även om det nu blivit klart att det inte blir Helsingfors för Halsti). Jag unnar Markus Halsti av hela mitt MFF-hjärta att få komma ut på ett proffsäventyr var det än vara må. Men det gör ändå ont i samma hjärta att tänka på att Olympiakos-matchen på tisdag kanske är hans sista hos oss. Jag hoppas att det inte är så men vågar inte riktigt tro något annat.

Bryr jag mig för mycket? Är jag för blödig? Blandar jag in för mycket känslor i det här? Alldeles säkert. Men det är så jag funkar, i många sammanhang, men i synnerhet som fotbollssupporter. När det kommer till MFF så är det massor av känslor och passion inblandade. Ibland önskar jag verkligen att jag inte brydde mig så mycket.