Vilken pall!

När man är blödig som jag och dessutom har ett hjärta som klappar extra mycket för dem som inte alltid syns och hörs mest och för dem som fått kämpa lite extra så kändes dagens prispall på 15km klassiskt i OS nästan som en fullträff. Jag säger nästan för trots allt vill man ju helst se en svensk som står överst. Men ändå:

Guld till Dario Cologna, denne fantastiske komplette skidåkare, som dessutom verkar väldigt sympatisk och som trots sina framgångar sällan är rubrikernas man. Inför säsongen, strax innan värdscupen skulle dra igång råkade han ut för en skada som ledde till en operation.

Silver till Johan Olsson, förra årets bragdman i VM som mitt i uppladdningen inför OS råkade ut för både sjukdom och skada och det var inte länge sedan det fortfarande var osäkert om han ens skulle kunna ställa upp i OS. Glad för sin medalj var han såklart men även han gladdes nästan ännu mer åt sin lagkompis pallplats. För sist men långt ifrån minst:

Brons till Daniel Richardsson. Alltid lågmäld, alltid lite i skymundan bakom sina mer framgångsrika lagkamrater, men det har känts rätt länge som att han har varit allt närmare en riktigt stor framgång. Efter den tragiska bilolyckan i somras var det ett tag frågan om han ens skulle kunna fortsätta sin karriär som skidåkare. Nu, ett drygt halvår senare får han stå på pallen i OS och ta emot en bronsmedalj. Det är som en saga med fantastiskt slut och det rusade en massa känslor igenom kroppen på mig när jag såg honom på upploppet. 

Tre medaljer till tre kämpar som verkligen förtjänar det, då är det förbaskat kul med OS!

Fingerfärdighet tränas

Inte helt enkelt med den där koordinationen man behöver för att kunna hantera en sax. Lite komplicerat var det tyckte Oskar men till slut lyckades han klippa av ett par bitar. Det verkar dock inte som att han helt tagit till sig konceptet klippa med sax... När han klippt av första biten tittade han bekymrat på mig, höll upp bitarna och sa: Mamma papper sönder!  

Nostalgi och andra känslor

Så här skrev jag på en väns blogg tidigare idag: "O ja så många minnen dom har skapat, herrar som Wassberg, Mogren och nu senast Johan Olsson. Som vanligt klappar mitt hjärta lite extra för dom där kämparna som inte står längst fram i rampljuset och jag kommer att vara rörd när jag ser Anders Södergren bära fanan på invigningen". Och visst blev jag rörd!

Det är något speciellt med Södergren, inte bara för att han är en bra skidåkare som varit med länge eller för att han kämpat sig igenom motgångar i form av sjukdom. Det handlar också om hur han så ofta inte bara åker för sig själv utan också för lagkamraterna, även om det säkert en och annan gång kostat en hel del för hans egen prestation. När en svensk försöker göra ett ryck, då kan du ge dig den på att Södergren inom kort finns där längst fram i klungan och gör allt han kan för att bromsa farten för svåra konkurrenter. Imorgon börjar det på riktigt och jag ser väldigt mycket fram emot framför allt längdskidor och skidskytte men även utförsåkning. Spelen kan börja!

Om att vara tydlig

Man lär sig en hel del i samspelet med barn. De senaste dagarna har jag insett hur ofta vi vuxna uttrycker oss otydligt eller ställer frågor som egentligen inte är det vi faktiskt vill ha svar på. Ett par typiska exempel på detta har dykt upp de senaste dagarna.

Vi försöker lära Oskar lite bordsskick/ artighet eller vad man nu vill kalla det. Till exempel att man säger tack när man får något. Vid en helgfika gav jag Oskar en bulle och frågade, som vi vuxna så ofta gör, " vad säger man?"
Oskar, som precis i dagarna börjat använda ordet "min", säger: "De e min bolle!", vilket ju faktiskt var alldeles rätt.

Vår matglade kille kastar sig ofta över maten så fort den ställs på bordet och vi försöker lära honom att vänta på sin tur. Så en morgon när han var redo att slita åt sig tallriken sa jag sådär mamma-duktigt: "Man väntar tills nån har sagt varsågoda". Oskar tittar då på mig och säger: "Batådoda" och börjar glatt äta. Jag kunde ju knappast protestera - jag sa ju aldrig vem som skulle säga det där.

Två exempel på hur vi tränas i att bli mer tydliga här hemma. :-)