Tjoho, jag står upp!

Irritationsmoment och glädespridare

Att företag ibland måste höja priser på varor är självklart inget konstigt. Men det gör mig irriterad när man gör det på fula sätt. Som när man upptäcker att blöjpaketen man köpt visserligen inte blivit dyrare men plötsligt innehåller ett antal blöjor mindre per paket. (Olika i olika storlekar men cirkus 10% färre). Eller som idag när jag skulle köpa linsvätska. Ända sedan jag började köpa månadslinser har man fått en linsbehållare när man köpt en flaska vätska, troligtvis för att de rekommenderar att man byter behållare ofta. Ibland har jag inte tagit någon behållare men då har alltid expiditerna gått och hämtat och sagt att det ingår. Idag när jag köpte linsvätska (och en behållare) tyckte jag att summan han i kassan sa var dyrt, men tänkte att jag väl mindes fel på vad det kostar. När jag kom ut ur affären kollade jag kvittot och såg då att de tagit betalt 20kr för behållaren. Jag har inget problem med att de tar betalt för behållarna. Men om de ingått i priset i sisådär minst 10-15år kan man väl åtminstone nämna i kassan att det ändrats? Eller i alla fall sätta ut en skylt med pris på lådan med behållare så att man vet att man ska betala för dem?

Blev heller inte på gott humör när jag var inne i lokala videobutiken häromdan och lämnade tillbaks ett par filmer. De är sällan särskilt muntra där men just den här gången lät han faktiskt lite trevlig och när han reste sig från stolen och gick ut från kassadisken när jag var på väg ut blev jag så glad att han faktiskt tänkte hjälpa mig att hålla dörren när jag gick - det är rätt trixigt där annars med barnvagn. Man ska upp från en ramp och så lyckas få upp dörren och hålla den uppe samtidigt som man går ut. Ha - in my dreams! Killen svängde av precis innan rampen och ställde sig glatt och kollade mobilfodral eller nåt liknande medan jag själv fick baxa ut mig och Oskar därifrån...

Å andra sidan blev jag glatt överraskad hos BVC idag när jag fick ett presentkort från Eslövs bibliotek - Oskar fick en gratis bok för att uppmuntra att man läser med/för barnet. Trevligt initiativ tycker jag.

För några dagar sedan upptäckte jag att ljudet totaldött på min mobil. Blev lätt knäckt, jag hatar verkligen att shoppa efter sådana grejer - vill inte ha dyra abbonemang med fri surf och avancerad mobil som kan koka kaffe åt en! Så jag slängde ut en fråga på Facebook om någon vänlig själ hade en enkel mobil med hysad kamera till försäljning. Nästan omedelbums fixade söta svägerskan Jenny så att jag fick en av hennes "avlagda". Som om inte det var nog så skickade goaste Lotta (som jag fick köpa min nuvarande telefon av för en struntsumma) vidare min fråga och vips så hade inte mindre än 3 (!) av hennes vänner erbjudit mig telefoner. Människor jag inte känner, inte ens träffat, men som bara ville hjälpa till! Helt galet och härligt...

Även om man kan gå och lacka ur på saker ibland så värmer det i själen att veta att det finns så mycket bra och omtänksamma människor runt omkring en!

Mammig vällingvägrare

Idag var det 8månaders koll av lillskrutten och även denna gång fick han ok-stämpel i rumpan. Det kollades syn, hörsel etc och allt var som det skulle. Cirkus 76 cm lång och drygt 9,5kg tung har han hunnit bli. Pincettgreppet har börjat tränas tex när han käkar "mus-macka", han kryper fortfarande inte och favorileken just nu (hos Henry) är att stå el sitta i hans knä i fåtöljen, glida neråt tills han kommer ner med fötterna i golvet och får stå "själv". Ska lägga in en bild sen där man ser hur glad han blir när han får göra det.

Häromkvällen visade han första tecknena på rejäl mammighet. Hela familjen låg och vilade i sovrummet. Efter en stund gick jag upp och då blev han tokledsen och det var bara att gå tillbaks. Senare på kvällen satt han och mös hos Henry, jag reste mig upp och skulle gå förbi. Oskar sträckte upp händerna, jag klappade om honom och fortsatte sen ut i köket, då började han "Lille-Skutt-gråta" igen. Och när det var nattningsdags var det bara jag som dög igen. Men för det mesta funkar det bra med vem av oss som helst och han är (peppar peppar) än så länge inte ett dugg rädd för folk.

Vi började ju introducera smakportioner för Oskar ganska tidigt och så här långt har han ätit allt som serverats med god aptit. När det blev dags att lämna bara puréer och börja med lite bitar var han lite skeptisk ett eller två mål, sen slukade han all mat igen. Så i helgen som gick tänkte vi börja testa välling, mest för att det känns enklare att ha med på resa än gröt samt att det kanske kan vara lite mysigt vid sista kvällsmålet. Det var inget lyckat försök kan jag säga! Han bet ett par gånger i nappflaskan och började sen skruva på sig (undrade förmodligen var fasen hans gröt var nånstans). Vi testade då att hälla över vällingen i hans vanliga nappflaska men det funkade inte alls, tror att hålet var för litet för att han skulle lyckas få ut nån välling. Vi tänkte då att vi kanske kunde vänja honom vid den nya nappflaskan genom att ge honom vatten i den, men det gick inte bättre det. Han tog flaskan i munnen ett antal gånger men spottade ut den direkt och såg ut som om vi försökt ge honom frätande syra eller liknande.

Igår gick det dock helt plötsligt bra att dricka vatten ut flaskan och idag likaså så vi ska göra nytt vällingsförsök snart. Men vill han inte så vill han inte, då får vi helt enkelt fortsätta med gröten!

Nostalgi

Jag och Henry tittar alltid på "På Spåret" och brukar för det mesta räkna poäng och gör vårt bästa för att kunna slå paren i burarna (även om det såkalrt är helt andra förhållanden att sitta där mot att sitta hemma i soffan). Ibland är det riktigt knepigt, särskilt när det handlar om orter man aldrig varit i och inte känner till mycket om.

Igår blev jag så glad när det visade sig att en av tävlingsorterna var Dar es Salaam i Tanzania. Det är så sällan man ser något om Tanzania och Zanzibar på TV och nu fick jag en chans att drömma mig tillbaks till min resa där för några år sedan. Det var en upplevelse för livet och jag önskar verkligen att jag får chansen att komma tillbaks, om inte till Tanzania så till Afrika nån gång.

Jag ska väl inte påstå att jag var mästare på Dar es Salaam frågorna men hyfsat blev det i alla fall. Men jag blev riktigt irriterad på att jag inte klarade Tinga-Tinga konst - sån blev man jagad med av ett antal försäljare varje dag. Mysmys i alla fall att få vara lite nostalgisk sådär en vanlig fredagskväll!

Sådan far - sådan son

Oskar var på kalas idag hos nästkusin Anton och Anton hade önskat att barnen skulle klä ut sig. Så här fin var Oskar som snickare / Henry.

Chockad och arg!

Idag när jag och Oskar var på väg hem från affären så hörde jag en riktigt ilsken kille (tror det var en kille) skrika lång väg. Efter en liten stund såg jag en mamma komma gående med tre barn, min gissning är att de var ca 1 1/2, 5 och 7år gamla, det var den minsta som hade ett vredesutbrott. Efter en liten stund så vräkte mamman ner honom i sittvagnen och gick raskt vidare och jag hann tänka "att hon vågar låta bli att spänna fast honom". Lillkillen, som fortfarande var ursinnig, vred sig som en orm och plötsligt ser jag hur han trillar ur vagnen ner på trottoaren!

Om historien här hade slutat med att mamman direkt böjt sig ner och tagit hand om den lille stackaren hade det varit acceptabelt, jag kan förstå att tålamodet tryter ibland och man kanske inte tänker sig för när man är upprörd och trött (även om man aldrig borde tumma på sitt barns säkerhet). Men så väl var det inte...

Istället för att ta hand om sin son så gick kvinnan helt enkelt bara vidare och sa argt "hejdå" utan att ens titta hur det gick med den lille!!! Han reste sig som tur var upp direkt, gråtande och lätt haltande och han höll sig för knät. Storebror (mellanbarnet) sprang ifatt mamman, viftade upprört och pekade mot sin lillebror. Då stannar mamman och vårlar på honom "ja men vad fan vill du att jag ska göra då". Sen går hon fram till minstingen, frågar: "Har du täntk följa med hem eller?". Jag antar att han sa ja för hon sa sen "då åker du i vagnen" och så gick de vidare.

Kvar stod jag chockad och som förstenad och kände hur jag, alldeles för sent, började darra av ilska. Nu efteråt är jag inte bara arg på kvinnan. Jag är jävla arg och besviken på mig själv över att jag inte reagerade snabbare och sa något, gjorde något! Men det hela gick så snabbt, jag var en bit ifrån på andra sidan gatan och blev som sagt så chockad att jag inte reagerade förrän de hunnit en bit bort. Men ändå... Kvinnan hade säkert struntat fullkomligt i allt jag hade haft att säga men för barnens skull önskar jag att jag hade sagt något, så att de i alla fall fått höra att det inte är okej att de behandlas så. Istället lät jag dem bara gå vidare. Det kommer att jaga mig länge tror jag... Jag hoppas vid gud att detta var en engångsföreteelse och inte ett typiskt beteende hos denna kvinna.

Barn kan driva en till vansinne ibland. Men som vuxen spelar det ingen roll hur arg och frustrerad man blir. Man är vuxen och måste självklart handla därefter, man måste vara kapabel att tygla sitt humör så att man inte skadar sitt barn. Om man kan se sitt barn falla från vagnen och inte ens bry sig om att titta efter om det skadar sig - då borde man fan inte få ha barn överhuvudtaget!

7 månaders killen i text och bild

Drygt 7 månader är han nu vårt lilla charmtroll.

En snäll och glad kille för det mesta. Att somna på kvällen gillar han inte då ska det protesteras och bråkas en hel del. Nätterna har gått i vågor. Först hade han ett par riktigt jobbiga veckor där han vaknade och var orolig och ledsen. Tydligen väldigt vanligt i den här åldern - separationsfasen kallas det visst, de börjar inse att mamma och pappa kan försvinna. En "bra" natt kunde han sova 2 timmar i sträck men när det var som värst vaknade han mer än en gång i timmen och behövde nattas om. Efter ett par veckor av detta trodde jag att jag skulle gå sönder av trötthet. Så plötsligt en natt när han var förkyld, så sov han hela natten utan att vakna ordentligt och även om jag vaknade en del så kunde jag somna om nästan direkt igen. Detta hölli sig i en knapp vecka, men såklart ska man inte ropa hej för tidigt. Orosfasen är tillbaks och nu börjar han desutom vända sig på mage på natten och plötsligt vaknar man av att han ligger på alla 4 i spjälsängen. Inatt ska jag testa att sova i gillestugan och Henry ska ta hand om pluttisen - hoppas verkligen jag kan sova där nere.

Han sitter bra själv, men rör sig också jättemycket nu, hasar sig bakåt och vrider sig i sidled, men han har inte hunnit komma på hur man kryper ännu. Det känns inte som om det är långt borta, just nu ligger han på alla 4 och gungar fram och tillbaks. Än så länge slutar det dock med att han skjuter sig bakåt istället. Än så länge är han rätt nöjd ändå - bara han kan ta sig ut till kanterna av lekmattan och bita i dem (vilket han inte får) så är han lycklig. När man säger "Nej" med sträng röst så tittar han på en och ler sitt bredaste leende. Inte helt enkelt att hålla sig allvarlig då.

Gåstolen som vi har fått av Öbergs är väldigt poppis just nu, både hos Oskar och hos hans mamma. Oskar kan ta sig runt lite och har en backspegelnalle att bita i och hans mor får en chans att få lite gjort när han leker i den. Som att laga mat till honom till exempel! Han har stor aptit vår lille kille. Just nu står ofta fiskbullar eller korv stroganoff på menyn och det åker ner i magen med rasande fart, precis som allt annat han fått prova. På babysimningen lyckades han senast för första gången klara sig utan att ta någon kallsup. Han håller ögonkontakt med mig och är beredd på att dyka - han blundar och stänger munnen. Han gjorde det till och med till en av sångerna där vi inte avslutar med dyk. :) Toker!

Sol+värme+Florida+Afrika+MFF+bror = lite avundsjuka

Ungefär samtidigt som min goaste Anna än en gång begav sig iväg till Afrika flög brodern till USA. Ingen av dem erbjöd mig en plats i bagaget och de verkade inte ha minsta dåligt samvete över att lämna mig härhemma i kylan. Sicket folk!

Skämt åsido, Annas äventyr som guide unnar jag henne fullt ut och jag vet att hon gör ett topppenjobb, men visst kliar det i res-nerverna och jag tänker tillbaks på de fantastiska upplevelserna jag hade i Tanzania och på Zanzibar för några år sedan. Hoppas jag kan komma dit nån gång igen i framtiden med familjen så de också får vara med om att åka på safari osv.

Även broder Peter har definitivt gjort sig förtjänt av sin resa. Mängder av MFF-are häckar dagligen framför sina datorer och väntar på bilder och rapporter från MFF:s träningsläger. Dessutom fottar han denna gång även för en (eller flera?) tidningar. Men det gör inte att jag inte önskar att jag också kunde vara där. Inte heller här bara på grund av vädret, även om det inte hade gjort ont att få gå i T-shirt några dagar, utan för att han får följa MFF på nära håll!

Säsongen 2011 hade jag, av naturliga skäl, inte möjlighet att följa så intensivt som jag brukar och nu när försäsongen starat börjar suget efter MFF att komma rejält! Jag är spänd på att se hur laget kommer att klara sig utan Danne (om han nu kan hålla sig ifrån att spela), jag är nyfiken på att se nyförvärven, särskilt Simon Thern såklart, jag undrar vilka utav de unga spelarna som kommer att ta ännu ett kliv framåt iår, jag spekulerar kring vilka som blir spelarna som kommer att vara mest tongivande, jag vill se Jasmin Sudic tillbaks på en fotbollsplan igen osv osv.

Första träningsmatchen är avklarad och det som gjorde mig allra gladast att läsa var en kommentar som får mig att misstänka och hoppas att äpplet inte faller långt från trädet som man brukar säga. Simon Thern, helt ny i laget och endast 19år ung, röt till lagkamraterna: "Ni står ju och glor". Underbart och får mig som sagt att misstänka att det finns en hel del av farsan hans i honom.

För rapporter och bilder från Florida-lägret går ni in på Himmelriket här.