Knoddis rum

Vi har inte gjort några omvälvande förändringar i det som ska bli knoddis rum. Det känns rätt onödigt att måla om, fixa med nya tapeter etc förrän han är åtminstone lite medveten. Det blir alltså inte himmelsblått med MFF-sköldar på bården riktigt ännu. :-) Samtidigt vill man ju att det ska vara lite mysigt därinne. Vi har kastat ut den enkelsäng som stod därinne, rummet användes ändå nästan aldrig som gästrum. Skötbord (som sen kan användas som bokhylla) har inhandlats, spjälsängen som vi fått av goda vänner har målats om för att passa in, den gamla vaggan som min mormor låg i när hon var bebis har rustats upp och vi har satt upp lite tavlor samt satt upp mina gamla gosedjur lite överallt. Så, även om det fattas en del småsaker till skötbord etc så är rummet redo för dig nu lille vän! :-)

Skötbord med många små "kompisar" som övervakar.

Spjälsängen är också redo med gosisar som sällskap (om de nu får plats när han också ska ligga där dvs).

Mormors vagga är, över 100 år senare, redo för en ny generation!

De ofrivilligt barnlösas dag

Dagen före Mors dag, dvs i år 28/5, har genom bland annat föreningen Barnlängtan utsetts till De ofrivilligt barnlösas dag. (Läs mer om detta och om föreningen här).

Denna sjukdom, för det är klassat som en sjukdom av WHO, gör livet ofattbart tufft för massor av människor. Många fler än de flesta anar, eftersom många som är drabbade inte orkar, vågar eller vill prata om problemet. Dels för att det är så otroligt tungt, men många känner också en slags skam, att det är fel på dem eftersom de inte lyckas med det som ses som det mest naturliga i världen dvs att "skaffa" barn.

Många drabbade bloggar, ofta anonymt, om det de hoppas ska vara vägen ur barnlösheten och idag har de genom föreningen Barnlängtan uppmanats att berätta sina historier om livet som barnlös. En av dem är "Wilda Matilda", en av initiativtagarna till den här dagen.

Du som läser här känner förmodligen till min historia, så jag har inte tänkt skriva mer om den. Men jag ville ändå uppmärksamma dagen och kanske väcka lite tankar kring ämnet. Om du har någon i din närhet som är barnlös och du funderar över varför, tänk till en liten stund innan du frågar om situationen. Du anar nog inte hur ont frågan "Är det inte dags för dig/er att skaffa barn snart" kan göra. Och får du veta att personen i fråga längtar och försöker, tänk även då till en extra sekund innan du säger mer. Kommentarer som: "Äsch, bara slappna av och sluta tänka på det så löser det sig nog", är som ett knivhugg i hjärtat, hur välmenta de egentligen är. Det är absolut inte lätt, men fråga, stötta, och framför allt, visa att du bryr dig om!

Och kanske, kanske kan du också ha detta i åtanke när det är dags att gå och rösta nästa gång. Faktum är nämligen att möjligheterna till hjälp/vård varierar enormt beroende på var i landet man bor. Och frågan är inte direkt högprioriterad hos de flesta av våra politiker. Tänk så många sjukdomar och skador som är självförvållade som man får gratis vård och hjälp med, hur många gånger man än behöver det. Många ofrivilligt barnlösa får däremot sätta sig i stor ekonomisk skuld för att få hjälp.

Så jag ber dig, ta gärna några minuter idag, eller någon annan dag, och läs hos Barnlängtan, hos Wilda Matilda (länkar ovan) och kanske några andra barnlösas bloggar. All uppmärksamhet och allt stöd i den här frågan är mer än välbehövligt!

Uppgiven, ledsen och så in i helvete förbannad!

Så många människor som hade sett fram emot derbyt idag. Spelare, ledare och supportrar har laddat inför en av årets största matcher. Folk har jagat biljetter, det har sytts flaggor, planerats Tifon, diskuterats, spekulerats precis som det ska vara.

Visst blev man irriterad när det hela inleddes med att spelarna fick lämna planen på grund av bengalbränning. Men när matchen drog igång så var det en ren njutning! Fullsatta läktare, härlig stämning och på planen en sån intensitet, sånt spel en sån underbar match! En sån match som verkligen får en att förstå varför man älskar den här sporten! Inte ens feldömda offsider eller HIF:s ledningsmål förtog känslan av att detta skulle bli en fest utan dess like.

Men så hände det som bara inte får hända.

En idiot, en riktig jävla jubelidiot bestämde sig för att det bästa sättet att reagera på HIF:s mål inte var att sjunga ännu högre och få spelarna att tända ännu mer. Nej, denna hjärndöda individ bestämmer sig för att kasta in ett knallskott mot HIF:s målvakt! Som om inte det var elände nog så är det sedan en ännu större idiot - eller om det nu var samma person - som inte tyckte att detta räckte utan tar sig in på plan, går fram emot målvakten och ger honom en knuff innan först en HIF-spelare och sen ordningsvakter och polis lyckas brotta ner honom. Och där förstörde han / de allt det som alla vi andra sett fram emot så länge. Jag kan inte tala för alla andra men för mig förstörde han än mer.

Många pratar så här direkt efteråt om det sura i att vi (med största sannolikhet) förlorar tre poäng. Jag är medveten om att det såklart kan ha stor inverkan på den slutgiltiga allsvenska tabellen men ärligt talat orkar jag inte bry mig om det just nu. Det här handlar om så mycket mer. Fram tills idag har jag, trots att det visst kan vara en del bråk kring MFF matcher ibland och trots att det tänds en del bengaler, känt mig trygg i att de skandalscener vi sett från andra matcher inte kommer att hända i Malmö. Den tryggheten har idioterna tagit ifrån mig nu. Nu finns det i bakhuvet att det kan hända. Stora delar HIF-klacken hoppade, firade och jublade när det stod klart att matchen avbröts. Är det verkligen en glädje att vinna på det här sättet?

Detta är inget genomtänkt inlägg, detta är ett sätt att få ur mig frustration, ilska och sorg. Det är på ett sätt bra att det är en lång paus till nästa match, som jag känner det just nu så har musten och lusten totalt gått ur mig. En eller ett par idioter har pissat på något jag och så många andra brinner för och älskar. Det är svårt att ta in och smälta...

Fina fötter, trötta öron

Med magen rund som en vattenmelon börjar en del vardagliga sysslor bli svåra att utföra. Som att klippa tånaglar och fila fötterna. Bara att få på sig skorna är ett projekt och att sitta med magen hopklämd någon längre stund är inte att rekommendera. Så jag bestämde mig för att lyxa till det lite och gå och få fotvård!

Har gått förbi ett litet ställe som såg supermysigt ut men där var det fullbokat till augusti. Men på hälsostudion på badet, bara 2 minuters gångväg från oss (ok, 4 för mig just nu), fanns det tid så jag bokade in mig och var där igår kväll. Det var jätteskönt att bli ompysslad, skönt att få bort allt "skräp" på fötterna och få avsluta med en fotmassage (som gärna hade fått vara längre) och damen som gjorde behandlingen var snäll och omtänksam, satte till och med på mig strumpor och skor när behandlingen var klar. Med denna beskrivning låter det kanske underligt att jag inte kommer att gå tillbaks dit igen.

När jag går på massage eller liknande behandlingar så ser jag det som ett tillfälle att slappna av, njuta och rå om mig själv. Det är på något sätt inte bara en behandling för kroppen men också för själen. Då vill jag att det ska vara lugnt och skönt. Självklart kan man småprata med den som utför behandlingen men den personen ska, enligt min mening, inte sätta sig själv i centrum. Vi är ju alla olika så det finns säkert folk som gärna pladdrar på oavbrutet under sin behandling, men detta bör den utför behandlingen kunna känna av, i alla fall någorlunda. Arbetar man med människor är det också lämpligt att kunna läsa av människor en smula.

Nåväl, jag kom in och damen började direkt prata om min mage - jag hade ju berättat i telefon att jag är höggravid. Innan jag ens hade fått av mig skorna och satt mig i stolen visste jag allt om hur mycket hon gått över tiden med sitt första barn, hur hon hade känt inför förlossningen mm. När hon ställt de nödvändiga frågorna inför behandlingen började frågorna kring min graviditet att hagla. Varje (ganska kort) svar ledde till en lång berättelse ur hennes liv. Jag ville inte vara otrevlig men försökte små fina hintar som att luta mig tillbaks och blunda (för att visa att jag ville slappna av och njuta av stunden), fråga om behandlingen, ge ganska korta svar och inte fråga tillbaks men ingenting hjälpte.

När jag gick därifrån hade jag fått såmycket personliga frågor ställda till mig att jag kände det som om jag varit hos nån terapeut (eller förhörsledare). Jag visste också en mängd saker som vilken vagn hennes son skaffat till sitt barn och hur mycket han sålt en annan för på Blocket, att hennes barnmorska fått trillingar (utan IVF behandling), att hennes väninna gått igenom massor av IVF:er och till slut fick tvillingar men äktenskapet sprack, hur dålig vården är i Hörby (inklusive exakt hur det gick till när hon försökte få vård för sitt ben), hur det gick till när hon hamnade på en vårdcentral i balkläder, hur det gått till på deras profylaxkurs (inklusive hur länge de umgåtts efter barnen fötts och vilka fotton de tagit) och mycket, mycket annat... Nu tror ni kanske att jag skämde bort mig hysteriskt och var på en halvdagsbehandling? Nejdå, allt detta avhandlades på en timme.

Så om jag ska göra fler fotvårdsbehandlingar blir det någonannanstans, alternativt så får jag utrusta mig med öronproppar!

Derbydags!

Jag har varit väldigt dålig på att uppdatera bloggen med mina MFF tankar. En anledning är att jag inte sitter alls lika mycket vid datorn som vanligt. Min laptop har varit nära att självdö men har nu återupplivats av snälle Jörgen, så nu kanske jag kan halvligga i soffan och skriva lite. Gör nämligen hyfsat ont att sitta mer än korta stunder, dels i den klämda muskeln/nerven och dels nu också i svanskotan. Dessutom går det inte att komma ifrån att jag inte är riktigt lika engagerad och involverad som tidigare säsonger. Det är ofrånkomligen så att hjärnan mest kretsar kring bebisen - fokus för min kropp och knopp är i min mage och på vår framtid.

Därmed inte sagt att jag inte bryr mig och inte brinner - för det gör jag! Det har, så här långt, varit en säsong med en hel del frustration. först och främst över att det ska vara så förtvivlat svårt att lösa tränarfrågan på ett snyggt sätt. Inför varenda match hör man kommentatorerna säga: "Det här kan vara Roland Nilssons sista match med MFF", det uppstår hela tiden nya rykten, det spekuleras, det kommer konstiga utlåtanden och kommentarer i media från diverse håll. Om vi på utsidan tycker att det börjar bli tröttsamt - hur frustrerande måste det inte var aför spelarna? Särskilt för dem som sitter i kontraktsförhandlingar. Det är ju hyfsat väsentligt för dem vem som kommer att leda laget framöver.

Frustrerande är det också att spelet under så långa stunder verkar gå totalt i baklås. Det fina spel vi visade upp förra säsongen är alltför långa stunder som bortblåst. I många matcher har vi haft stort övertaf vad gäller bollinnehav, utan att skapa nämnvärt farliga chanser. Mer än en match har räddats av en individuell prestation när vi haft kniven på strupen. Det håller såklart inte i längden. de flesta lag har mött MFF genom att sätta hård press och försöka störa passninsspelet - och de har ofta lyckats. Jag kan förstå att man kanske blev ställda de första matcherna men nu bör man vara förberedda på att det är så här det kommer att se ut.

Kanske är jag ondödigt gnällig, vi ligger trots allt 2:a i tabellen. Det är dock för tillfället tokjämnt och en förlust kan göra att man tappar många placeringar. Dessutom så måste man ju får spelet att fungera för eller senare för att man ska klara att hålla sig kvar i topp, gärna förr då...

För att fortsätta mitt tillfälliga gnällstråk måste jag även nämna ytterligare en sak som gör mig frustrerad och det är oförmågan att utnyttja fasta situationer! Jag kan vara ute och resa i och med att jag är totalt värdelös på fotboll, har deltagit i en träning en gång i högstadiet. Men jag tycker det är ofattbart att man så ofta misslyckas med att få bollen ens i närheten av där man vill ha den på hörnor och frisparkar. Nej jag förväntar mig inte mål eller målchanser varenda gång, jag inser såklart att det inte är rimligt. Men om man har fotboll som sitt yrke och får chansen att slå en hörna eller frispark, dvs en stillaliggande boll, utan att motståndare är i närheten så bör man väl ändå rimligen kunna få bollen att hamna inom ett visst område? Tycker det är helt sjukt att man 2-3 hörnor i rad kan misslyckas med att ens få bollen så pass högt upp i luften att det finns en rimlig chans för medspelarna att kunna göra ett försök att nicka in den. Eller att man flera gånger i rad slår bollen till ett område där det inte finns en medspelare i sikte. Jag kanske som sagt har för höga krav eller är helt ute och reser, rätta mig i så fall gärna!

Imorgon är det dags för hemmaderby mot HIF. Derby, toppstrid, fullsatt stadion, förhoppningsvis härlig stämning utan för mycket rabalder: Det lutar åt en härlig fest! Det skulle vara enormt skönt och viktigt med en seger i den här matchen. Derbyvinster är alltid härliga, vi skulle gå om HIF i tabellen, det skulle ge ett gott självförtroende åt laget och kanske också lite extra arbetsro under det lilla uppehåll som nu följer. För under uppehållet måste något hända i tränarfrågan. Jag tror verkligen inte att man kan / vågar skjuta upp det längre. Om ingen ny tränare hittas så bör lösningen vara att låta Palmér och Engqvist ta över tills man hittat en lämplig kandidat. I den röran, som det säkerligen kommer att bli, kan det vara skönt att ha en vinst och serieledning i ryggen.

Jag kommer inte att se matchen på plats. Min kropp orkar inte såna strapatser numera, dessutom skulle jag inte vågat mig in på ett derby även om jag var piggare, det går ju tyvärr inte att komma ifrån att det i samband med derbyn mot HIF alltid finns risk för bråk och oroligheter. Nej, det blir lokala puben som gäller, bokade bord åt mig och maken för ett tag sedan. Brukar vara galet mycket folk där när det är derby, både MFF:are och HIF:are. Kan bli riktigt skoj!

Himmelriket får pris!

Sedan ett par år har jag äran att vara med i redaktionen för Himmelriket, Svenska fans MFF sida. Himmelriket har länge varit en fan-sida som imponerat på mig. Långt innan jag själv kom med i redaktionen var detta en av de få sajter som jag besökte mer eller mindre varje dag.

Många i redaktionen lägger ner fantastiskt mycket jobb på att serva supportrar med information i olika former. Något som jag själv uppskattar väldigt mycket är att vi har ett par redaktionsmedlemmar som är fullkomligt lysande på intervjuer - de har en förmåga att få spelarna att öppna upp sig på ett sätt man sällan ser på andra ställen.

Även om vi vet att många gillar det vi gör är det alltid kul med lite extra uppskattning och det har vi fått nu! Himmelriket har blivit utsedd till Årets redaktion på Svenska fans. Jättekul!

Själv hör jag inte direkt till de mest aktiva och har för tillfället mer eller mindre dragit mig tillbaks för en period- lite annat som är i fokus nu, men är ändå stolt över att tillhöra den här härliga redaktionen!

Aaaaaj!!!

Den som inte vill läsa kvidande och självömkan, sluta läsa här! Har ett behov av att få gnälla av mig, även om jag mår bättre idag.

Vaknade natten till torsdag med en jäkla värk i svanskotan. Hoppades att jag bara vridit mig eller liknande och att det skulle kännas bra på morgonen. Yeah right! Ville bara lipa när jag försökte sätta mig, böja mig framåt mer än en liten bit var mer eller mindre omöjligt och det gick bara att ligga i vissa ställningar uppbullad med kuddar här och var. Att förkylningen kvarstod och ledde till galna hostattacker gjorde inte saken bättre. Även om jag inte planerat in något spciellt så var det inte så jag tänkt mig att spendera min födelsedag. Eftersom jag inte kunde sitta mer än väldigt korta stunder på kuddar så gick och stod jag en hel del - vilket bara ledde till sammandragningar och till att min inklämda muskel protesterade vilt.

Fredagen var mer eller mindre likadan, förutom att det då till slut gjorde ont även när jag låg ner. Fick i alla fall låna en sittring av underbara nästansyster Tove och den gjorde allt lite uthärdligare. Med den har jag kunnat sitta ner emellanåt utan att det gjort vansinnigt ont och jag har kunnat få gjort lite nytta i alla fall.

Igår kväll blev jag så glad när jag inte hade ont när jag skulle gå och lägga mig och idag är det betydligt bättre. Hoppas att det bara var överansträngning efter alltför många timmars sittande i början på förra veckan (typ 8 timmar med Henry på akuten - ingen fara med honom, falskt alarm - och sen ett antal timmar dagarna efter med en massa ärenden). Ska i vilket fall som helst till sjukgymnast idag och få kollat läget - kanske få lite råd om hur man kan undvika att få tillbaks det igen och vad man gör om det kommer tillbaks i full skala.

Nu har jag nog suttit tillräckligt för ett tag, dags att sätta lite fart!

5 veckor kvar

Ja, om han håller tidtabellen alltså, den lille busen därinne.

Det känns att det börjar komma närmre nu BF (dvs det beräknade födelsedatumet). Fingrar och tår har börjat svullna, det gör småont både här och var kring magen så fort jag aktiverar mig, flåsar som bara den bara av att gå upp för trappan, får sammandragningar vid minsta promenix och det börjar bli trångt om plats i magen nu - knoddis buffar så fort jag sätter / läger mig i en ställning som trycker ihop magen minsta lilla. Missförstå mig inte - det är verkligen små krämpor som jag gärna tar med tanke på vad som väntar, men det börjar onekligen bli betydligt tyngre nu av naturliga skäl.

Här hemma förbereds det en del för knoddis ankomst. Vagn har vi haft ett bra tag nu, vi har en hel del kläder redan - mycket har vi fått och sen har vi kompletterat lite. Vill inte köpa för mycket i de små storlekarna - man vet ju inte hur länge han kan ha det. Idag hittade vi ett enkelt billigt skötbord till badkaret på Erikshjälpen som definitivt verkar vara värt att testa. Vi har också inhandlat skötbord på Blocket som är en kombinerad bokhylla/skötbord så att den kan användas även efter att blöjbytetiden är över. Nu blir det till att måla spjälsängen vit så det passar ihop lite mer - det är mitt nästa projekt. Vi hade en massa gamla enkelsängslakan liggand esom i stort sett aldrig används så jag har passat på att sy lite lakan, påslakan och örngott till spjälsäng/vagga/barnvagn och även ett enkelt "väggskydd" till vaggan. Det kanske kan tyckas överdrivet att både ha en spjälsäng och en vagga. Men vaggan är min mormors, den låg hon i som nyfödd och det vore mysigt om den kom till sin rätta användning igen (har haft gamla gosedjur i den nu). Sen vet man ju inteom han kommer att vilja ligga där men vi gör ett försök. Spjälsängen har vi som sagt fått och den kan man ju använda betydligt längre. Eftersom vi fått en hel del saker och dessutom inhandlat det mesta i övrigt billigt på Blocket, Erikshjälpen och Gekås så kan man ju kosta på sig att ha detta dubbelt även om det inte kanske inte kommer att användas supermycket.

Med tanke på att ett barn inte anses som för tidigt fött om det kommer 3 veckor innan BF så känns det som om det är dags att börja förbereda BB-väskan. Vi har också lagat rätt mycket mat så att det finns färdigt i frysen - känns som att laga mat till sig själv inte kommer att vara Prio1 första tiden...

Annars tar vi det rätt lugnt, läser lite i olika barnböcker för att vara så förberedd som det går men tror det är omöjligt att förbereda sig fullt ut för en förlossning. Man har ju ingen aning om hur det kommer att avlöpa, tex hur lång tid det kommer att ta, hur ont det kommer att göra, eller ens när det kommer att bli. Min filosofi är att om kvinnor har klarat detta i alla tider gör jag det också. Jag kommer att vara i goda händer på ett sjukhus med Henry vid min sida. Resten får ge sig efter hand.

Börjar bli riktigt nyfiken på den lille killen därinne och på hur livet kommer att utvecklas när han kommit till världen. Tiden går fort nu, men just nu tycker jag ändå att den kunde gå liiiite fortare. :-)