Himmamatch!

Så var det dags för hemma"premiär", eller höstpremiär kanske man ska säga så här mitt i sommarhettan...

Det känns... sådär... Efter matchen mot AIK förra veckan kändes det tomt, konstigt och oroväckande. Läs mer om mina tankar efter den matchen här.

Den är det nog så att jag inte har "kommit igång" riktigt efter VM uppehållet. Ska jag vara ärlig fick man känslan av det var likadant för MFF.

Men förhoppningsvis taggar killarna igång efter ännu ett nytt fantastiskt Tifo, och på hemmaplan. Mycket AIK:are ska komma sägs det - kul med mycket motståndarpublik men det är trist att man i såna sammanhang ändå ska ha en liten gnagande oro för bråk...

Men förhoppningsvis blir det en stor fest som slutar med firande från MFF håll!

Lust att hjälpa Wabbie att hjälpa?

Man skulle kunna tro att samma regler gäller för alla som söker hjälp på grund av ofrivillig barnlöshet i Sverige men så är det inte. Regler angående ålder, hur många IVF-försök man får osv vidare varierar en hel del mellan olika landsting.

Men oavsett vilka regler som gäller så är det bara att konstatera att det finns väldigt många som tvingas ge upp sin dröm om barn för att de inte har råd att gå vidare med IVF-behandlingar de själva måste betala eller med adoption. Wabbie Foundation är en ganska nystartad organisation som har som mål att hjälpa ofrivilligt barnlösa ekonomiskt. Kika in här och läs mer om Wabbies verksamhet. Tycker du att det verkar vettigt: Skänk en slant och / eller vidarebefordra info om att de finns till vänner och bekanta, och/eller bli fan av dem på Facebook.

Tveksamt lördagsnöje...

Eftersom jag numera jobbar en del helger och kvällar så har Henry och jag satt oss för att inte boka upp för mycket socialt de helger jag är ledig för att ha möjlighet att göra saker tillsammans eventuellt på tu man hand.

Denna helgen har varit obokad ett bra tag, vi har haft lite olika saker på gång men bestämde oss för ett par dagar sedan för att gå på Diggiloo konsert i Kristianstad. Vi såg verkligen fram emot det och förberedde en liten picknick korg eftersom vi bokat "platser i det gröna".

Till saken hör att Henry under ett par veckors tid haft problem med knät. Inflammation i en slemsäck skulle det vara och det har orsakat både akuten-besök, tömning på vätska, kortisonspruta och antibiotika+antiinflammatoriska tabletter. Det verkade ett tag vara på bättringsvägen menbörjade sen svullna lite mer. Idag, efter att vi handlat lite inför picknicken och konserten, upptäckte vi att nu inte bara knät var svullet utan nu började även smalben och vad. Han ringde då till den helgöppna vårdcentralen som beordrade honom att genast åka till akuten eftersom det fanns risk att det var en propp!

Sagt och gjort, vi kastade i oss lite mat och åkte in till akuten i Lund. Under en kort tid hade vi svaga förhoppningar om att kunna åka på konserten om vi skulle komma till snabbt. Men efter att det kom in trafikolycka efter trafikolycka stod det snart klart att vi inte skulle spendera kvällen med att lyssna på Jessica Anderssons ljuva stämma och skratta åt Thomas Pettersson. Istället satt vi i väntrummet till ortopedaktuen i många långa timmar...

Till slut kom vi in och läkaren kunde snabbt stilla oron, det var ingen propp utan det var inflammationen och vätskan som spökade. Henry fick antibiotika på dropp, och så skulle knät tappas på vätska igen. Men istället för att tappa det med en kanyl så skulle det nu till tungt artilleri. Läkaren skar upp en öppning i knät, tappade ut en del vätska och pressade sedan ut vätska och annat gojs som fanns i knät. (Såg inte alls mysigt ut, stackars Henry...). Sen fick han en rejäl kompress och bandage på och tanken är att knät ska fortsätta läcka ut vätska under kvällen och natten, sen ska han in på morgonen imorgon igen och ev tappa ut mer samt få mer antibiotikadropp.

Till den som bestämmer vad som ska hända i folks liv: Seriöst, det känns som om det räcker nu! Vi skulle verkligen behöva lite medgång nu...

Servicekänsla

Under midsommarhelgen var vi på en liten välbehövlig weekendresa till Gdansk. Det var jättemysigt att vara där tillsammans, vi såg en hel del och hade det jättebra. Men det fanns ett par små men...

Något som kan få mig allt från småirriterad till skogstokig är dålig service. Kanske beror det på att jag mer eller mindre alltid jobbat med att ge service (och jag tycker själv att jag gör det bra), därför förväntar jag mig att jag ska få samma bemötande när jag själv går på restaurang, bor på hotell etc. På den här resan kan man väl säga att mina förväntningar på denna fronten grusades rejält...

På hotellet var det lustigt nog ägarinnan/chefen som var den otrevliga, hennes nyanställda receptionist var i och för sig inte särskilt kunnig men hon var trevlig och gjorde vad hon kunde. Första natten sov jag nästan ingenting. Sängarna var vansinnigt obekväma - tänk er en säng utan någon form av bäddmadrass på -jag tror att jag fortfarande hade märken efter fjädrarna i höft och axel på morgonen. Eftersom jag har det jobb jag har så tror jag inte på att vara otrevlig mot personal så jag frågade ägarinnan (som själv jobbade i reception/frukost den dagen) väldigt vänligt och försiktigt på morgonen om det fanns någon som helst möjligthet att få något till sängen som gjorde den mjukare. Hon förstod inte helt vad vi menade så hon följde medupp till rummet, stirrade argt på oss och sa "It's normal", sen vände hon på klacken och gick. (När vi senare på kvällen pratade med den andra receptionisten så fixade hon snabbt och lätt extra täcken att ligga på vilket hjälpte en del).

Efter "it's normal" incidenten fick vi en utskällning på polska när vi hade oförskämdheten att be spårvagnsföraren om två 24 timmarsbiljetter (vilket skylten bredvid honom visade att han sålde), så vi fick snällt köpa varsin vanlig 1 timmesbiljett istället. Under ett besök på ett museum som vi hade sett fram emot att gå till kom en annan höjdpunkt. I entrén fanns en massa informationssyltar etc på både engelska och tyska och damen som sålde biljetterna pratade också engelska. En bit in genom salarna visade det sig att den utställning som vi kommit för att se var stängd, vilket såklart var en besvikelse men vi tänkte att vi ju kunde kolla på resten ändå. Men det visar sig då att all information i alla montrar på hela museet bara fanns på polska. Vi tänkte då att det ju måste finnas någon guidebok eller häfte vi missat att få med oss, på flera andra museer jag varit i Polen så finns det infoblad att få med sig på engelska och tyska och ibland fler språk. Vi gick därför tillbaks till entrén och frågade om det gick att få någon information på engelska. Hon tittade på oss som om vi var något hon råkat trampa i på gatan och sa att det inte fanns någon information alls i museet. Vi sa då att det ju fanns information i alla montrarna men bara på polska och det är ju svårt för turister att förstå vad det är de visar. Hon svarade då (med tillhörande handviftningar): "We are a museum, we do not have to have information in every language. No there is not informtaion in english, german, japanese or other". Vi lämnade museet...

Missförstå mig inte, vi hade det väldigt bra på resan men visst ger ett antal såna här händelser per dag lite smolk i glädjebägaren. Hade det här varit hemma i vardagen hade jag nog fått ett eller flera utbrott men eftersom vi var på semester försökte jag bara gilla läget, bita mig i tungan, och ta ett par djupa andetag.