Nostalgi!

Ska på fotboll idag - för en gång skull utan klump i magen av nervositet och utan känna att mitt lag måste vinna. Jag ska på notsalgi landskampen på Malmö IP ikväll: Sverige 94 mot Danmark 92. Ska bli skitkul!
Hoppas också komma iväg och se MFF:s lag i EMG2008 tävlingarna i helgen även om det kan bli tight med tid. Skulle avra ljuvligt att se favoriten Hasse Mattisson i himmelsblått igen!

Lästips!

På ämnet MFF, som ju är ett av mina favoritämnen måste jag tipsa er som gillar att läsa om "di blåe" att läsa Anders Anderssons blogg på skånskan (se länk här bredvid). Tyvärr skriver Anders, som är en stor favorit hos mig, alldeles för sällan men alltid roligt och för det mesta väldigt klokt!

Nu får han bara se till att reparera färdigt kroppen så vi får se honom på plan igen. Det behövs nån stabil herre därnere i vårt försvar som just nu släpper till väl lätta mål för motståndarna.

Tungt att vara himmelsblå...

Som alla som känner mig vet så är jag himmelsblå in i själen. Det är inte det lättaste att vara just nu... Det är så frustrerande att se sitt lag ge bort poäng efter poäng genom att släppa in taffligt enkla mål och själva vara alldeles för ineffektiva vad gäller målgörandet. Till en viss gräns går det att trösta sig med att: "Vi spelar ju bra i perioder" och "vi har bra intentioner" och "vi gör en bra match och förtjänade inte att förlora". Men nu börjar den där frustrationen och ängsligheten som vi lärde känna alltför väl under 2006 och 2007 sticka fram sitt fula tryne igen.

Jag vill inte vara sån här. Jag vill lyfta fram det positiva och komma med hoppfulla kommentarer inför nästa match. Men när jag idag satt och funderade på frågor till min intervju med JJ för hemisdan så kom jag bara på frågor som fick mig att känna mig som den där reportern som skulle pressa fram tårar ur Susanna Kallur. Min frustrerade (och kanske lätt elaka sida) vill säga saker som: "Det viktigaste var att inte släppa in ett tidigt mål - hur definierar ni tidigt?". Men det går lika snabbt över.

För i sanningens namn är jag ganska blödig vad gäller de där himmelblå pojkarna. Jag kan bli arg på dem när jag tycker att att de slarvar eller när de inte kämpar (det sistnämnda har dock inte varit fallet denna säsongen enligt min mening). Sen blir jag såklart frustrerad men framför allt blir jag ledsen. Dels för min egen skull men framför allt för spelarnas skull. De vill ju lika mycket som vi och det måste vara otroligt frustrerande att inte få fram det. Så vet man ju hur media kommer att vara som hökar på dem i sin jakt efter den smaskigaste och svartaste rubriken. Men framför allt vet jag hur hårda många supportrar kan vara när de ska uttrycka sin frustration. Spelare, tränare och ledare hängs till höger och vänster - de ska sparkas, de borde löpa gatlopp genom Pildammsparken och de är inte värda ett nickel. Jag drar mig för att läsa på forum efter matcherna - det är ofta alltför brutala sågningar för min smak.

Men det värsta just nu är nog ändå att alla som inte brinner för MFF njuter så vansinnigt mycket av att det går dåligt och inte är sena att skriva oss MFF:are på näsan tills blodet nästan börjar drypa. Det verkar vara fritt fram att såga, håna och trycka ner så mycket man kan - till vilken nytta kan man undra... Jag har inget emot att diskutera fotboll med en supporter från ett annat lag, som också brinner men för ett annat lag. Men folk som egentligen inte bryr sig om fotboll ett jota som kommenterar tabelläget med ett hånleende - dom gör mig vansinnigt irriterad.

Pust - skönt att få skriva av sig faktiskt... Det kanske inte är så dumt det här med att blogga ändå? ;-)

Nybörjare

Efter en del påtryckningar ;-) har jag nu tänkt mig att börja blogga...

Kan ta ett tag innan det hela börjar ta form men hav tålamod! Det ska komma mera såsmåningom!